Försvar

Jag förlorade snabbt några barnvaktskredd-poäng när en vänlig själ påpekade att det enligt bilden verkade som att det var mer Lia som tog hand om Sofia.

Men jag lovar, hon ansvarade bara för vätskekontrollen, och resten gjorde jag..

Här städade jag till exemel undan efter skåp-massakern

Även bilden på Olle sittandes ensam i ett hörn, resulterade i viss tveksamhet till våra barnvaktsskills.

Men denna helylle bild från samma tillfälle borde sopa undan alla eventuella tvivel.


När jag inte tog kort för att skicka till föräldrarna satt jag såklart också där och mös.

Så, oroa er inte! Hit kan ni lämna era barn och jag kommer behandla dem som de vore mina egna...




(Ok, ni behöver inte ringa socialen och anmäla mig för barnarbete, I will turn myself in..)

Helgen i poäng

Fredag:

Firade 10-årsjubileum med mitt jobb (Grattis Tradera), men då Simon jobbade fick jag ta med mig Lia som snällt satt och kollade portabel dvd större delen av tiden. (Arbetande-mammapoäng: 5)

Åkte sen hem till ett par kompisar och satt barnvakt åt deras dotter medan de gick ut och käkade. Vi hade sjukt mysigt och hon grät inte en enda gång. (Vuxenpoäng 2, barnvaktspoäng 5)

Nöjda, väluppfostrade barn

Lördag:

Impulsbarnvaktade Amandas son Olle en timme på eftermiddagen, och trots att det var så kort notis blev även detta en succé, och jag som knappt suttit barnvakt till någon tidigare då jag är så livrädd att ha ansvaret över någon annans barn, kan nu titulera mig något av en expert. (Vuxenpoäng:1, barnvaktspoäng: 7)

Nöjd kille

När Olle åkt hem kom paret från fredagen hem till oss istället, då vi tidigare bestämt ett så kallat barnvaktsbyte över helgen (Vuxenpoäng: 3), så vi kunde gå på bio igen.

Den här gången blev det New Moon och jag förstår faktiskt inte vad kritikerna och alla andra snackar om. Jag tyckte den var skitbra och fnissade fjortisförtjust när Jake tog av sig t-shirten (Vuxenpoäng -4, filmsnobbpoäng -3 tydligen)

Söndag:

Vaknade upp och insåg att jag helt glömt att det var första advent. (Vuxenpoäng -3, Mammapoäng -4)

Så jag drog med mig Simon ut för lite julshopping, och är nu otroligt nog nästan klar med alla julklappar, plus inslagspapper! (Vuxenpoäng 5, mammapoäng 5, dessa höga poäng på grund av det tidiga datumet och nästan alla paket är till Lia)


Mot slutet av shoppingen gick jag in på hemska skräpbutiken Eden för jag skulle kolla på något helt annat, men då hittade jag den här adventsljusstaken!

Hade ni sett de små stortårna som sticker upp ur strumporna, hade ni förstått mig.

Jag vet att jag borde skämmas, men jag tyckte den var helt bedårande och köpte den för ynkliga 59 kr (White trashpoäng, 3. Bedårande eller inte, men att köpa något från Eden förutom deodorant eller duschcreme ger alltid white trash-poäng)

Så nu är allt i sin ordning. Vi tände adventsljuset till middagen och jag har även dragit fram allt annat julskit och pyntat lägenheten (Vuxenpoäng 1, mammapoäng 1. Högre än så blir det inte eftersom det är något som i stort sett alla gör, och de flesta redan gjort för flera dagar sen..)

Så just när jag trodde att det inte kunde bli fler vuxenpoäng gick jag förbi vår välfyllda fruktkorg..


(Vuxenpoäng, 2)

Så, summan blir alltså.

Arbetande-mammapoäng: 5
Vuxenpoäng: 7
Barnvaktspoäng: 12
Mammapoäng: 2
Filmsnobbpoäng: -3
White trashpoäng: 3

Inte så illa pinkat ändå.

Hoppas inte gud gillar golf..

..för då hamnar jag lätt helvetet för detta inlägg, och jag antar att det inte är ok att skämta om detta i deras svåra tid. Men..

Torsdag

Fredag

..jag kan inte låta bli att göra liknelsen.. (klicka för större)


Och är han otrogen förtjänar han ändå ingen respekt, den grisen.

Halvtidsvila

Den här bilden togs 16.15, i halvtidspausen. Jag har varit uppe sen 5.30, åkt till Linköping, hälsat på våra partners och åkt tillbaka igen.

Jag har där fem minuter på mig innan jag måste hämta Lia på dagis, och har efter det hunnit med fika hos granne med en dagen-efter-svininfluensavaccinations-grinig Lia som trodde att alla leksaker i lägenheten tillhörde henne.

Nu leker vi och kollar barnprogram medan middagen står i ugnen.

Men dom där fem minuterna alltså.. Inga barnskrik, ingen Dora, och ingen man som tror att han är döende i Svininfluensa för att han känner sig lite tjock i halsen.

Bara jag, tystnaden och två bitar Apelsinkrokant choklad.

Fem mycket viktiga minuter.

/Superwoman

Barnvakt och bio del 2

Allt gick över förväntan.

Kocken mys-Micke och hans May är verkligen världens bästa barnvakter, som två minuter innan filmen började skickade ett sms där det stod att Lia varit jättesnäll, och just somnat fint.

Bästa barnvakterna. Som förälder finns det få lyckor så stora som den att se sitt barn totalt avslappnad med andra vuxna, när man är i desperat behov av lite egentid utan oro.

Lycka.

Så filmen. Jag hade ju förväntat mig fantastiska effekter och kass story, så där gick väl allt som förväntat.

Jag tycker dock kritikerna varit lite väl taskiga, för kan man bara stå ut med..:

..att dom rippat relationsstoryn från 'Världarnas Krig' nästan rakt av - En Woody Harrelson som spelar över i det grövsta - Barn som vaknar upp och genast är redo att ge sig in i ett djup diskussion med sin strulige förälder för att få denne att förstå saker och ting - Att en skådespelare spelar Arnold Schwartzenegger (som förmodligen vägrade ta en talande statistroll) - Att vetenskapsmannens pappa som jobbar som musiker i en jazzduo på fartyg, som innan allt bryter ut bara av en händelse spelar en låt som heter 'End of the world' - Att samma vetenskapsman måste bli ihop med presidentens dotter - Repliker som 'We're gonna need a bigger plane' - John Cusack (som verkar ha tillfrågats en vecka innan inspelningsstart, och alltså inte brytt sig om att fördjupa sig i rollen utan helt enkelt bara lånat med sig den trötta High Fidelity karaktären) - Munkar som sitter iklädda endast ett skynke och dräller djungelordspråk omkring sig på toppen av ett snöigt berg - Och till sist besvikelsen över att Sverige än en gång glöms bort i en världskatastroffilm (varför kan man aldrig få se globen och stadshuset rasa? Jämt ska det vara Vita huset och Vatikanen..)

..så tar effekterna faktiskt andan ur en ibland, iallafall mig. Och lite sorgset kan jag konstatera att det kommer nog dröja innan jag blir impad igen.

Och om nån råkade vara där, och såg att jag torkade mig lite i ögat när presidenten höll sitt undergångs-tal och alla stod och lyssnade på Times Square, så lipade jag inte. Jag fick nåt i ögat bara..

Så, den är värd att skaffa barnvakt för, då den SKA ses på bio.

Barnvakt och bio

Ikväll händer något stort.

Vi ska gå på bio och Lia ska för första gången ha barnvakt som inte är en släkting.

Det är en gammal jobbarkompis till Simon och hans Thailändska fästmö som ska få ansvara för henne medan vi går och kollar 2012.

Thailändskan avgudar Lia, och Lia gillar henne tillbaka, och även om hon har en rätt avslappnad syn på barnuppfostran och vi en gång kom på henne med att låta Lia dricka Coca-Cola, ska det nog gå bra..

Jag ser även fram emot filmen trots att den ska vara ganska kass. Men vem bryr sig om dialog när man får sitta och kolla byggnader som rasar i nästan tre timmar? Det här blir nog även den sista katastroffilmen jag ser, för den här gången faller ju hela världen samman och det kan nog inte göras så mycket mer katastrofalt och spektakulärt efter det här. Den är liksom the mother of all katastroffilmer.

Jahapp, där ryker Jesus Christ statyn i Rio. Tur att man hann se den..

Hej turist som verkligen aldrig borde fotograferas från grodperspektiv

crap..

Det första Lia gör när hon kommer innanför dörren är att rulta fram till tv;n, peka på den medan hon tittar på mig och utbrister ett hoppfullt 'Däh..?'

Mitt första stora misslyckande som förälder är ett faktum.

Hårets makt

Min stora sorg utseendemässigt har alltid varit mitt hår.

För som en tönt har jag alltid önskat mig långt, vågigt prinsesshår, men alltid fått nöja mig med några skandinaviska tunna testar som klyver sig så fort det är lite blåsigt ute.

Många tycker att långt prinsesshår är fult och tråkigt, och att man ska ha någon snygg, modern och uppklippt frisyr.

Men alla passar inte i sånt. Särskilt inte när man som jag ser lite konstig ut, har stor potatis/uppnäsa, bred mun och kraftigt hakparti.

Då krävs långt hår för att rama in de lite märkliga dragen, och de gånger jag försökt klippa lite kortare har jag grinat oavbrutet i några veckor tills skiten växt ut igen.

En gång för några år sen bestämde jag mig för att göra en hårförlängning.

Den lyckan.

Plötsligt hade jag mitt vågiga prinsesshår, och mitt liv var helt förändrat.

Med den nya tyngden hängande på ryggen fick min gång en helt ny självsäkerhet. Samtliga bilar innehållandes killgäng som körde förbi bakifrån tutade utan att ens ha sett mitt ansikte, och en helt främmande kille sprang efter mig i tunnelbanan och frågade om jag ville gå på dejt, mitt på blanka eftermiddagen. Det var magiskt.

Men säg den lycka som varar.

Efter bara några dagar började de fastbrända slingorna lossna en efter en, och tvättning och borstning av håret förvandlades snart till ett krångligt stressmoment. Jag åkte till Kanada på semester i två veckor och mot slutet fick jag ha uppsatt varje dag, för att slippa får höra kommentarer att jag nog borde klippa topparna.

Men, den där veckan när jag hade långt fint hår kommer jag fan aldrig att glömma, och ni som redan har sånt där svall naturligt, och känner avundsjuka brännande blickar i nacken. Det kan vara jag..

Här borde jag egentligen ha sett rätt deppig ut. Det var nämligen dag två av min tvåveckors-semester I Kanada, och jag har ungefär 36 timmar tidigare insett att jag verkligen inte ville fortsätta vara tillsammans med killen jag hälsade på. Men, to hell with him. Jag hade långt hår!

Better swine than sorry?

För några veckor sedan var allt så enkelt.

Då skulle dom komma till mitt jobb och ge oss vaccinsprutan, medan det var förbjudet för små barn att vaccinera sig.

Jag tänkte att kommer dom till kontoret så tar jag vaccinet, och Lia behövde jag inte oroa mig för. Hon fick helt enkelt inte ta det.

Nu har allt förändrats.

Plötsligt ska dom inte komma till jobbet längre av någon anledning, och små barn får nu vaccinerats, och detta betyder att jag måste fatta beslut. Jobbiga och viktiga beslut.

Mig själv bryr jag mig inte så mycket om. Jag orkar nog inte stå och köa och trängas utan kan få svinis och lida en vecka, så är jag väl ganska immun mot den typer av influensor sen..

Simon ska definitivt ta sprutan, vare sig han vill eller inte.

Han är nämligen hemma och sjuk den här helgen. Ingen feber eller så, men lite hosta och något hes.

Han beter sig dock som han är i sista stadiet av kombinerad aids-ebola, och jag håller fan på att bli galen. Skulle han få svinis skulle jag nog ta livet av mig.

Sen har vi Lia.

Jag är rädd att ge henne vaccinet för man läser om alla biverkningar, och skulle hon sluta som halvförlamad i ansiktet eller bara kapabel att gå baklänges skulle jag också ta livet av mig, för att inte tala om hon skulle bli svårt sjuk i svininfluensan.

Det känns som att either way så slutar det med självmord från min sida, och det känns liksom inte riktigt bra.

Buuu.. Hur ska ni göra?

Bästa

Jag tänker på film hela tiden.

Alla pratar om film, skriver om film och läser om film den senaste tiden känns det som.

Biostressen är större än någonsin, men kan vi bara hålla oss friska den närmaste tiden ser det ut som att vi kommer kunna iväg ett par gånger så 2012 och New Moon kan betas av.

Ingen av dom kommer, om man får tro recensenterna, hamna på någon topp 10-lista, men de måste ses.

Det jag ägnade ca två minuter till var att bestämma mig för vilken som är min absoluta favoritfilm.

Räknar man flest antal gånger sedd på bio så vinner Titanic som jag gick och såg psykiskt störda sju gånger. Men då var jag så förblindad av Leos skönhet så jag lade inte märke till den pinsamma dialogen, som jag faktiskt gör nu.

Shawshank Redemption ligger högt såklart, tillsammans med Natural Born Killers och Fisher King.

Men efter en del vridande och vändande bestämde jag mig för... (trumvirvel)

Just det.

Jag var helt besatt när Pulp Fiction kom och kategoriserade vilka jag gillade och inte gillade utifrån vad dom tyckte om den.

De som gillade var jag kompis med, och de som sa saker i stil med 'Mäh, den var ju jättekonstig. Bara hoppade i tiden och man fattade ju ingentiiing..', slutade jag helt enkelt prata med.

Och den håller fortfarande.

Så. Den blir det.

Impulsköp El Grande

Jo, jag gick förbi den här skylten..


Och idag, ganska precis en vecka senare, är vi stolta förbokade/ägare av en femma på drygt 90 kvm.

Hoppsan.

Egentligen ville vi ha en fyra, men dom hade redan gått åt, så då blev det en femma eftersom vi kände att både priset och avgiften var så pass bra för nyproduktion, och det är inte inflytt förrän om två år, när vi om allt går som planerat har en bebbe till, och det kommer behövas större, och värdet på vår nuvarande lägenhet har förhoppningsvis gått upp en del om två år, och det är alldeles bakom vårat hus, och vi vill ju stanna i området och Lia har fortfarande 30 sekunder till dagis. Bara fördelar.

Så detta känns sjukt roligt och spännande, samtidigt som det såklart är lite leskigt... Så (och nu vänder jag mig endast till er boende i Stockholm, ni andra tycker att allt är dyrt här, och sånt vill jag inte höra just nu), visst är ganska precis tre miljoner för en helt ny femma i Solna, med två badrum, två balkonger och klädkammare, typ som hittat!

Säg det nu.

Kvällsbön

Hej Gud.

Du, jag vet att det var jäkligt längesen, men eftersom du totalt ignorerade mina tidigare böner, både den om ballerinaskorna och Lias sovvanor, så blev jag faktiskt lite småsur.


Ok, du har inte lust att kallprata. Det är lugnt, jag förstår. Allt är glömt och förlåtet.

Jag ska komma till saken.

Det finns nämligen en skådespelerska som heter Kirsten Stewart som jag är jäkligt avundsjuk på..

Hon är ung, hon är snygg, hon är duktig, hon är inte sådär partyäcklig som Lindsey Lohan och de andra. Plus att hon får pussas med snygga glyttar på jobbet och tjänar miljoner på detta.


Så Gud, min önskan är alltså att jag bara för en dag kan få byta liv med henne. Och gärna en dag när hon måste hångla extramycket med Robert Pattison.

Schysstaråååå..

Jag ljuger så bra

Igår kväll, i de första minuterna av inspelade säsongsfinalen av True Blood:

Jag: Shit alltså, man hade inte kunnat tro att han var mördaren!

Simon: Vaddå, är det han? Vet du det?

Jag: Alltsåååå, jo. Det förstod man ju redan i förra avsnittet.. väl..?

Simon: Det var väl inget självklart. Ett tag trodde man ju det var Sam. Lovar du att du inte kollade?

Jag: Men jaaa.. vill du ha te?



(Och för er som undrar så hörde Scott av sig till slut. Vi var inte förlorade tvillingar, och han hade inte legat sömnlös i 20 år och ångrat att han inte sökte upp mig. Han hade bara kommit ihåg mitt namn och undrat om jag var på facebook. Herregud, är det så svårt att få till lite vardagsdramatik?)

Dagens dåre

Jag brukar aldrig lägga upp youtube klipp, men ibland måste man.

Jag har nämligen funderat på att köpa Call of Duty, Modern warfare 2 till Simon i julklapp, men detta fick mig att tänka om. Han har ju redan så kort stubin..



Snälla Comhem, låt Judith och Judith göra den här i er nästa reklam. Det vore MIN bästa julklapp!

Gästbloggare: Lia. Igen.

Jaha, då satt man framför datorn igen.

Egentligen hade jag ingen lust, men mamma klagar över trötthet då hon tydligen 'körde buss' och 'pratade med Ulrik' inatt.

Detta låter jättekonstigt, eftersom mamma varken har körkort eller känner någon Ulrik. Men detta får jag undersöka.

I helgen var jag i Holland och hälsade på mina kusiner Andrea och Lydia.

Andrea och jag går way back, men Lydia är ju bara några veckor, så henne känner jag inte.


Först blev jag lite irriterad för det var sånt himla liv runt henne. Hon låg ju bara där och glodde liksom.

Så till slut slog jag henne i huvudet med en dvd-väska för att visa de andra att hon inte var mycket att ha, men då fick jag så mycket skäll av pappa så jag bytte omedelbart taktik.

De återstående dagarna klappade jag henne istället försiktigt på huvudet och killade henne lite under foten, och då blev de vuxna som galna av lycka varje gång.

Här jäklar gick kamerablixtarna varma

Pappa och jag åkte dit redan på onsdagen, medan mamma kom dit först på fredagen, och tydligen hade hon druckit vin och haft det så himla trevligt utan mig, så jag bestämde mig för att ignorera henne första timmen, innan jag föll till föga.

Jag testade att håna mamma och hennes jäkla handväska när hon kom. Men hon blev inge ledsen utan tyckte bara det var fantastiskt roligt. Jag måste komma på nåt värre till nästa gång.

Resten av helgen flöt dock på utan fadäser, förutom att Andrea är lite dryg och ska hålla på och pussa och krama mig typ, hela tiden.

Till slut blev jag så less så jag gav henne en dansk skalle på hakan. Då lärde hon sig att hålla avståndet lite så vi kunde hänga mer avslappnat.

När vi inte slogs, dansade vi. Det var härligt.

Där sitter mamma och dreglar på Lydia. Fjantigt

På ett bord på nån restaurang

På promenad

Här försöker jag undkomma Andreas puss-trut

Ny dag, ny pyjamas, ny dans, men samma barbröstade man i bakgrunden.

Såhär glad blev jag när jag släpptes ut i trädgården med gungor och trehjulingar. Annat det än balkongen hemma..

Andrea lär mig säga 'Cheese' inför viktig fotografering

På väg hem. Ryanairs service lämnar verkligen en del att önska.

Tillbaka

..och Holland blev ungefär som jag trodde. Jag sniffade på bebis och kollade väderkvarnar.

Hade detta varit en video hade ni hört mina äggstockar dansa salsa

Man vet att man är i Holland när man har en väderkvarn som utsikt

Men klockan är snart 23 så jag får berätta mer imorgon. Gonatt.

Ingen snel fru

Simon och Lia är i Holland sen igår morse och hälsar på Simons äldre syster med familj.

Det betyder att jag hade gårdagkvällen för mig själv, och lovade att jag skulle spela in 'True Blood' och inte titta själv.

Då nya säsongen av 'So you think you can dance' drog igång samtidigt kände jag att detta inte skulle bli några problem. Så jag satt där i soffan, njöt av lugnet, spelade in True Blood och vältrade mig i världensbästafru-poäng.

Det här måste vara kärlek, tänkte jag självbelåtet.

Men problemet med femman, är att dom har reklampauser.

I den andra var jag lite skakig av abstinens och tänkte att jag kunde ju titta en liten stund iallafall. Bara nån minut, för att få en liten aning om vad som händer. Ingen behövde få veta.

Men när jag knäppte över så låg Bill där döende, sönderbränd av solen, och det tog mig ungefär en halv sekund att glömma bort dansandet och jag satt med öppen mun och glodde tills programmet plötsligt var slut en halvtimme senare.

Så var det med den kärleken, och Anna Anka skulle ha föraktat mig om hon kände till mitt äktenskapliga svek.

Nåväl. Ikväll blir det vin och kex hos bästa Sara med bästa Amanda, och imorgon flyger även jag till Eindhoven för lite sniffande på en fem-veckors bebis och förmodligen en del tittande på väderkvarnar.

Ha en trevlig helg så hörs vi på söndag!

En cougars bekännelser

"Cougar; a female, usually between thirty and fifty years-old, who enjoys the company of younger men"


Aftonbladet skriver idag om den nya trenden. Att skaffa sig en yngre man.

Det där hängde man ju på för rätt längesen. Men döm mig inte för hårt, för jag blev lurad. Tror jag iallafall.

Såhär gick det till:

Det var nyårsafton, som spenderades ute på däck tillhörandes ett massivt kryssningsfartyg nånstans utanför Mexicos kust.

Den här tiden var jag väldigt amerikaniserad och hade bestämt i förväg att jag måste kyssa någon vid tolvslaget, för det var väldigt viktigt i varje Vänner-nyårsavsnitt.

Jag hade redan frågat Simon i förväg, trots att jag visste att han var 26 och jag var 29. Men vad spelade det för roll. Det handlade ju bara om en oskyldig puss, alkoholen flödade och pojken hade magrutor.

Cougarn och ynglingens första hångel, som fantastiskt nog fångades på bild

Som ni redan räknat ut så ledde ju den där oskyldiga pussen till barn, bajsblöjor och bostadsrätt, men det behöver vi inte gå in på nu.

Det jag försöker få fram är att när vi några veckor senare hade flyttat in i samma hytt och gjort oss ett litet hem på ca 7 kvadratmeter, så kröp det fram att Simon inte var 26. Han var 24.

Jag dog litegrann, fasade och skällde över att han ljugit för mig. Simon står dock idag fortfarande fast vid att han aldrig påstått att han var 26, det var bara nåt jag fått för mig.

'Jag fyller 25 om några veckor' deklarerade han istället stolt och log med sina glyttiga ögon.

Jag klappade trött den lille spolingen på huvudet med min gammelhand och frågade om han iallafall inte borde sätta sig på golvet i en het dusch och vagga fram och tillbaka i nån timme, medan jag gick till baren och skröt om min erövring, men han verkade inte alls tycka att vår 4,5 årsskillnad var något konstigt.

Och allteftersom tiden gick började även jag vänja mig vid att ha en toy boy, men trots detta blev jag ändå lättad när han i min bloggpaus gick över till den mörka sidan, och äntligen fyllde 30.

Ånej..

..nu är jag sådär hungrig så jag ser syner igen.

Måndagsångest

När jag var mammaledig flyttade mitt jobb till ett nyare och finare kontor.

Bra så, förutom en liten detalj.

Denna detalj gör att man förutom måndags- mörker- kyla- och jobbångest får lägga till en ny på listan. Hissångest.

Kontoret ligger nämligen bara en våning upp från markplan, så man skulle kunna ta trappen.

Men att ta trappen innebär att man måste igenom en tung dörr, uppför ett trappan, slå en kod, öppna en dörr till, hålla ett kort mot en kortläsare så det piper, öppna ännu en dörr, gå igenom kontoret soprum, och sen öppna ännu en dörr, innan man faktiskt är framme.

Hissen droppar en direkt utanför dörren, och alltså tar man den.

Så, varför ger nu detta lite extra måndagsångest?

Jo, det är väldigt tydligt att alla de som jobbar på fyran, femman, sexan och uppåt, smyghatar oss lite.

En ångestfylld plats

Dom förstår inte varför vi måste slösa deras dyrbara tid genom att envisas med att hoppa på och av på andra våningen.

Dom tror inte vi hör deras kvävda suckar och ser deras menande blickar som säger 'jäkla latmaskar', så fort hissen stannar och vi med nerböjda huvuden tränger oss ut.

I 'Greys Anatomy' är hissen en plats för samtal, förtroenden, överenskommelser och ibland lite hångel, så för några dagar sen tänkte jag förklara försöka förklara för en kvinna som fått backa tillbaka in i hissen efter att hon trott att hon varit framma på markplan, men insåg när hon såg mig, att hon hade en våning neråt kvar.

Jag tänkte att hon skulle nog förstå mig, och började berätta om den krångliga vägen med koder och soprum.

Hon tittade undrade på mig en stund, innan hon började famla i håret, dra ut en hörlur och säga 'ursäkta?'.

Vid det laget hade hissen redan stannat, vi var framme och det var dags att kliva ur. Jag mumlade att det inte var nåt, och skyndade iväg.

Det gör jag aldrig om.

Gästbloggare: Lia

Hejsanhej.

Egentligen är ju inte skrivandet min starka sida, men då mamma ligger i fosterställning på soffan och mumlar något om att dö stora ballongdöden, så måste jag se till att det blir nån ordning på torpet, och sammanfatta helgen.

I lördags skulle jag på födelsedagskalas för två av mina grannar i en fritidsgård i närheten.

Jag tänkte att jag skulle göra mig lite snygg inför detta, så medan mamma slog in paketen letade jag upp ett paket tuschpennor och ritade fint på handleden, lite på benet och några prickar i pannan.

Mamma tyckte dock inte att detta var särskilt fint, så jag åkte bryskt i badet och mamma fick ringa ett samtal och förklara att vi dessvärre skulle bli sena. Hade hon inte bara kunnit det vara? Jag tyckte det var läckert.


Väl på kalaset hade mamma klätt mig i svarta byxor och en svart/vit/silverrandig tröja, vilket nog var ett misstag eftersom alla kallade mig för 'han'.

I huset fanns förutom present- och tårtrummet ett stort lekrum jag snart släpptes lös i, och där virvlade några färgglada, lätta bollar med små knutar på.

Jag blev skitlycklig och började jaga efter dom här bollarna, gripa tag i dom hårt och klämma dom mot kroppen.

Mamma däremot såg plötsligt väldigt olycklig ut. Hon grimaserade, kröp ihop och höll händerna för öronen. De andra mammorna tittade på henne och tyckte nog hon var lite underlig. Pinsamt.

Här har jag samlat ihop några bollar och försöker ge dom till mamma för att visa att dom inte är farliga. Men hon var helt omöjlig och ville inte veta av dem.

För att tänka på något annat grävde jag naglarna i en av dessa bollar, och då blev det tydligen för mycket för hon lämnade rummet.

Detta, i sambande med att alla kallade mig 'han', sänkte mitt partyhumör så pass mycket så jag bestämde mig för att ägna resten av kalaset att gnällande klänga på mammas ben, bara för att tjutande sprattla mig ner mot golvet så fort hon lyfte upp mig.

Alltsomallt en lyckad fest för min del.

På kvällen kom min kompis Sophia på besök.

Vi kollade MTV och dansade i soffan när våra trista päron diskuterade bostadslån och arbetsmarknaden.

När dom skulle gå pussades vi, vilket väckte stort jubel. Herregud, mamma som snackat så mycket om Katy Perry och vilken icke big deal där är att pussa tjejer. Konstigt.

Idag skulle vi hem på ett försenat födelsedagskalas hos Edvin, bara för oss, eftersom vi missade det riktiga kalaset. Till min stora lycka låg det dock fortfarande kvar ett antal färgglade bollar från kalaset omkringspridda på golvet.

Jag blev så exalterad så jag satte mig på en av dom och hoppade upp och ner. Även nu kröp både mamma och faktiskt också Edvins mamma ihop i soffan och skrek 'nej, nej, nej', men eftersom dom skrattade tog jag dom inte på allvar utan fortsatte. Mamma försökte ta kort, men lyckades inte eftersom hon höll för öronen samtidigt, så det blev den här lama bilden istället.

Nä, nu ska pappa tvinga mamma att se film som heter 'Hancock' och verkar helt värdelös, så jag går och knyter mig. Godnatt.

Vad man inte bör säga till någon med sömnbrist

Vid 23 igårkväll..

Jag: Fan vad skönt att inte behöva gå upp sex imorgon! Du tar Lia när hon vaknar va?

Simon: Ja, precis som jag gör varje morgon..

Jag: Vad menar du med det?

Simon: Äh, inget.

Jag: Jo men vaddå!? Vad menar du? Menar du att det är jobbigt att du får ta hand om Lia på mornarna? Hon vaknar ju inte förrän efter sju, när jag redan gått till jobbet, så hur föreslår du att vi ska göra??

Simon: Ingenting, det bara flög ur mig.

Jag: Fy fan alltså! Du sover längre än mig varje morgon, och när JAG en morgon har chansen att sova lite längre, så måste du förstöra det!

Simon: (Ignorerar mig och borstar tänderna)

Jag: Och du JOBBAR ju ändå imorgon!

Simon: Jaja..

Jag: Och det är ju jag som tar henne hela nätterna också, för du bara ligger där och sover. Du skulle fan inte vakna om ett plan kraschade in i huset. Jag sover ju fan typ bara 3-4 timmar per natt!

Simon: (Går in i ett annat rum)

Jag: (Följer efter) Så om man räknar bara på att du får sova en timme längre varje vardagmorgon, det blir fem timmar på en vecka, vilket är MER än en hel natt för mig!!

Simon: Men kan du vara tyst nån gång och gå och lägga dig!

Jag: Okej

Några ytliga observationer om gårdagens Idol

1.En jurymedlem sa 'fantastiskt', en annan sa 'skitbra', men en tredje sa 'nja, sådär alltså..'. Det räckte för att Tove skulle låsa in sig på toan och grina.

Det känns som att flickan behöver gå en Ta kritik-kurs.

2. Om Laila inte vill att det ska pratas om hennes rumpa, varför envisas hon med att visa upp den i tid och otid?

Jo, för att hon egentligen vill att vi ska prata om den, för den är så vältränad, men måste ju låtsas som att ämnet gör henne lite generad och obekväm (That's right Laila, im on to you..)

3. Pinsamt, men jag börjar alltid grina när någon blir utröstad.

Ok, jag kanske inte bölgrinar som Eddie, men lite snyftande som jag försöker skämta bort genom att peka finger, skratta och säga 'Men guuud, alla bor ju i Sverige. Dom kan ju för fan träffas när dom vill sen!!' blir det alltid..

För jag vet, och dom vet, att det inte är så enkelt.

När jag jobbade på fartyg så var vi en grupp människor som jobbade, festade, bodde och levde ihop i flera månader. Vi blev närmare vänner än vad man nästan trodde var möjligt, för vi var utlämnade till varandra, mitt ute på havet i en cirkus med, elaka chefer, säljpress, plötsligt knuffas upp på scenen för att hålla föredrag om något man knappt kände till, maktmissbrukande kaptener och galna turister, uppblandat med fantastiska resmål, riverrafting, bungee jumps, simma med delfiner och fantastiska fester under stjärnorna med människor från precis hela världen.

Det var bara tack vare varandra vi höll ihop och gjorde allting till ett fantastiskt äventyr, istället för att ta våra väskor och åka hem till tryggheten.

När någon alltså väl åkte hem för att deras kontrakt var slut, blev det gråtfester utan dess like.

Vi visste att vi förmodligen aldrig skulle ses igen, och skulle vi göra det så skulle det inte vara samma sak. Vi visste att vi förmodligen inte alls skulle känna samma gemenskap och ha så mycket att prata om över en kaffe på ett vanligt café på land, som vi hade när vi satt utmattade på golvet i korridoren med en öl och klagade efter ett 12-timmars arbetspass.

Och det är nog detta Idolerna vet också, så därför grinar jag lite med dem varje fredag.

Det finns såklart undantag. Ovan syns jag, Nadege från Frankrike och Daniella från Italien på en strand på Hawaii, och nedan är dom på min möhippa i Grekland, tre år senare. Men det hade lika gärna kunnat vara tre veckor.

Jahaja. Ett inlägg som enbart skulle handla om ytligheter gjorde en helomvändning och blev återigen sentimentalt dravel från min sida.

Så kan det gå.

Jinxarn

För några dagar sen sa jag till Simon jag var glad och lättad att dom äntligen slutat spela 'I kissed a girl' på radion.

Efter det har jag hört den inte bara en, utan TVÅ gånger! Nu får det fan vara nog.

Här följer en personlig hälsning till Katy Perry (om hon nu mirakulöst nog skulle kunna svenska, OCH läsa min blogg..)

Hörru Katy! För att vara en av de sista tjejerna på jorden som nån gång har kysst en annan tjej, så gör du en väldigt stor affär av det!

Där fick hon så hon teg.

Paj... bakarn?

Detta får nu bli en tillfällig matlagningsblogg, då jag måste berätta om första gången jag lagade paj.

Det var igår.

Paj har av någon anledning alltid varit en vit fläck på min matlagningskarta, men jag hade nu äntligen fått ett ordenligt recept nerskrivet (Istället för det sedvanliga 'Meh, det är ju skitenkelt. Ta bara lite mjöl och ägg och bla, bla..' Så lär man sig inte.)

Så igår blev det äntligen av. Här kommer det spännande händelseförloppet i bilder. Håll i er.

Nu går vi händelserna lite i förväg. Pajdegen är redan klar och satt på plats.

Ingridienser


Ingridienser lagda i pajformen (blir detta för intensivt, ta en paus och återkom senare)


Medan pajen stod i ugnen kunde jag ta mig lite tid att reta mig på denna mjölkkartong. Simon är nämligen för lat för att slänga te-påsarna i soptunnan, så han låter alltid ett tomt mjölkpaket stå framme där han slänger dom tills den är full och han börjar på en ny. Detta förstör hela kökets utseende och jag måste alltid komma ihåg att ta bort den när vi får besök. Vi måste nog ta ett snack om det där.


På den här bilden. En paj i ugnen, ett förväntansfullt barn, och en tönt som tar kort på sin matlagning.


Voilá! Ser sjukt gott ut om jag får säga det själv.


Lia lät sig väl smaka. Synd bara att sekunden efter bilden togs så började hon grina av äckel och ville inte ha mer.


Då fick hon en macka istället och blev genast nöjd. Tur att Simon gillade pajen iallafall.