Måndagsångest

När jag var mammaledig flyttade mitt jobb till ett nyare och finare kontor.

Bra så, förutom en liten detalj.

Denna detalj gör att man förutom måndags- mörker- kyla- och jobbångest får lägga till en ny på listan. Hissångest.

Kontoret ligger nämligen bara en våning upp från markplan, så man skulle kunna ta trappen.

Men att ta trappen innebär att man måste igenom en tung dörr, uppför ett trappan, slå en kod, öppna en dörr till, hålla ett kort mot en kortläsare så det piper, öppna ännu en dörr, gå igenom kontoret soprum, och sen öppna ännu en dörr, innan man faktiskt är framme.

Hissen droppar en direkt utanför dörren, och alltså tar man den.

Så, varför ger nu detta lite extra måndagsångest?

Jo, det är väldigt tydligt att alla de som jobbar på fyran, femman, sexan och uppåt, smyghatar oss lite.

En ångestfylld plats

Dom förstår inte varför vi måste slösa deras dyrbara tid genom att envisas med att hoppa på och av på andra våningen.

Dom tror inte vi hör deras kvävda suckar och ser deras menande blickar som säger 'jäkla latmaskar', så fort hissen stannar och vi med nerböjda huvuden tränger oss ut.

I 'Greys Anatomy' är hissen en plats för samtal, förtroenden, överenskommelser och ibland lite hångel, så för några dagar sen tänkte jag förklara försöka förklara för en kvinna som fått backa tillbaka in i hissen efter att hon trott att hon varit framma på markplan, men insåg när hon såg mig, att hon hade en våning neråt kvar.

Jag tänkte att hon skulle nog förstå mig, och började berätta om den krångliga vägen med koder och soprum.

Hon tittade undrade på mig en stund, innan hon började famla i håret, dra ut en hörlur och säga 'ursäkta?'.

Vid det laget hade hissen redan stannat, vi var framme och det var dags att kliva ur. Jag mumlade att det inte var nåt, och skyndade iväg.

Det gör jag aldrig om.