lördag 13 december 2008

Gråta på konsert

Jag ska verkligen sluta skriva om Idol, och det här kommer inte alls att handla om Idol, men de hysteriska Johan Palm-fansen inspirerade mig att skriva det här.

När jag var 13 och MTV styrde mitt liv, var jag så fascinerad av dessa tjejer i publiken i de rockvideos jag såg. Dom stod alltid och storbölade när dom sjöng med i texten, och jag drömde att få gå på en riktigt stor konsert. Vilken känsla att bli så glad av att få se sin stora idol så man bara börjar storgrina av ren lycka..

De två coolaste tjejerna i klassen åkte på Motley Crew konsert det året, och kom tillbaka helt saliga. 'Fan va vi grinade' skröt dom 'tårarna bara..kom liksom!'

Ett tag senare var det äntligen dags för mig. Jag och en kompis skulle på Bon Jovi konsert i Stockholm! Vi sminkade oss fnissande med vattenfast mascara och proppade fickorna fulla av pappersnäsdukar, om tröjärmen inte skulle räcka till.

Vi stod sen i publiken helt överväldigade. Dan Reed Network värmde upp, men snart var det dags för Bon Jovi att äntra scenen. Alla tjejer började skrika som galningar. Vi skrek också, mest för att alla andra gjorde det.

Jon Bon Jovi ålade sig i sina tights och slängde med pudelhåret, men jag blev inte grinsugen alls. Fick inte ens tjuthaka. Halvvägs genom konserten började jag bli irriterad. Jag var inte alls fylld av några speciella lyckokänslor, och började få ont i vaderna av att stå på tå för att överhuvudtaget se något. När introt till 'I'll be there for you' började, lokalen släcktes ner och tändarna glödde som ett stort eldhav tänkte jag att nu jävlar måste jag ju grina lite. Men nej.

När vi kom tillbaka till skolan sa vi såklart att vi grinat som faaan alltså, men ska sanningen fram så har jag bara kommit nära att grina en enda gång på en konsert. Det var på Metallica nån gång på 90-talet när en kille stagedivade, och alla flyttade på sig utom jag som tittade åt ett annat håll. Innan stackarn slog i golvet studsade han på min axel och det gjorde skitont.

Så nej, det här med att gråta på konstert, det kommer jag aldrig att förstå..

3 kommentarer:

Novellskrivarn sa...

hhahaha, garvade som fan när jag läste det här, speciellt ordet tjuthaka, det är fan bästa nånsin!

och du, jag säger det återigen: hjalle och heavy! HAHAHAHAHAHA!

åh gud, jag har verkligen varit en johan palmfjortis. på riktigt!

Jempa sa...

Vem var du mest kär i, Hjalle eller Heavy? Och visst är det roligt att tänka att du skulle förmodligen lätt kunna få någon av dom nu.. :D

The Aunt sa...

Man ska aldrig säga aldrig, kom ihåg att du är post-bebis nu med allt vad det innebär i gråtmildhet. Snart står du i något köpcentrum, ditsläpad av en fanatisk Lia, och glor på Idol-William som kom trea 2016 och tycker det är ganska vackert ändå ;)