En sån har jag hemma.
Eller ja, han är inte sjuk, men känner sig lite risig efter alltför mycket jobb i kombination med alltför lite sömn under en ganska lång tid.
Han har faktiskt aldrig varit riktigt sjuk under dom fem året jag känt honom, och tur är väl det, för han förvandlas till antikrist bara av att känna sig lite hängig.
Han jobbar såklart iallafall. Sen när han kommer hem faller han ihop lite i hallen, så börjas det:
Guuud vad jag mår dåligt. Fy fan, min hals tar livet av mig. Fan jag hatar att vara sjuk. Nu kan jag inte träna, igen. Jag borde inte prata, jag sitter här tyst bara. Jag är så trött, jag orkar inte plocka undan efter mig. Hämta the. Har vi några lussebullar? Gud vad det är synd om mig. Du verkar inte tycka särskilt synd om mig..
Och så håller det på, timme efter timme.
Snälla gud låt honom aldrig bli sjuk på riktigt.
2 kommentarer:
men vafan, vad är det med män? här krystar vi ut ungar till höger och vänster medan de lider i dödsplågor över en vanlig förkylning. Störtlöjligt!
Min far körde ofta det där fina stuket att ropa från toaletten när han var magsjuk (hände typ två gånger under min uppvxt) och väcka oss genom att skrika "guuuuuud, nu döööööör jag!" Jätteotraumatiskt. (och mamma var säkert impad)
Ja, och det här behovet av att hela tiden BERÄTTA precis hur dåligt dom mår. JAG VET REDAN!!
Skicka en kommentar