Vi har just varit ute och handlat lite julklappar.
En sak jag verkligen ville ge min dotter var en stor Rottweiler, i kramdjursmodell förstås. Anledningen är såklart att jag själv har haft en Rottweiler, världens finaste Kelly, men hon fick tyvärr avlivas för ett par år sedan.
Inne i leksaksaffären blev jag helt vild av entusiasm och slet även till mig en leksakshamster, eftersom jag kom på att min systerdotter haft just en hamster, som också dog tidigare i år. Perfekt julklapp till henne, som ett fint minne av sin Hamtaro.
Väl hemma undrar jag i mitt stilla sinne om det var en så bra idé. Att ge bort en massa döda djur i julklapp..
2 kommentarer:
haha, ja varför dras man till att göra sånt? Det är typ som Olle, som bara har fått namn efter döingar. Kul för honom!
Ps, mitt kontrollord när jag skulle skicka kommentaren blev "ingero". Det tyckte mitt skrockfulla jag var lite äckligt...
Gåshud igen!! :D
Skicka en kommentar