Äntligen en riktig jul

Det var några år sen nämligen.

Förra julen spenderade vi i mina föräldrars hus i Thailand. Mamma gjorde så gott hon kunde och lyckades köpa julskinka och annat från en svensk i trakten, men det är svårt att få igång nån riktig julstämning i 25 graders värme och syrsorna spelandes i bakgrunden.

Men året innan det var det nästan ännu värre. Eller ja, det var egentligen hur trevligt som helst eftersom vi firade den i Holland där Simons syster med man bor, och hela familjen från Grekland kom dit också, så inga fel där.

Men, eftersom jag var enda Svensken i sällskapet och alltså en klar minoritet, fick jag tyst acceptera att julklapparna skulle öppnas på juldagsmorgonen istället för julaftonskvällen.

Tja, tänkte jag, det kanske inte är så farligt. Kul att testa något nytt.

Men redan vid middagen började nioåringen inom mig protestera. Jaha, skulle vi bara sitta här nu, och praaataaa. Jag började otåligt skruva på mig. Blev det liksom inte mer nu? Jag var ju van vid att efter middagen så slänger man sig över julklapparna, sen går resten av kvällen åt att spela nya spel och mannekänga i de nya kläderna. Fan.

Redan vid 10 började jag gäspa och ville gå och lägga mig. Inte ens Kalle Anka hade jag fått se, och när jag gick och lade mig var jag både tomhänt och tom i själen.

När morgonen kom var det så äntligen dags. Så då skulle vi sitta där, rufsiga i håret, trötta i blicken och med morgonandedräkt, medan solen sken in genom fönstret och öppna julklappar!

Alla andra var glada och julmysiga, så jag fick ju låtsas vara det också, men inuti lovade jag mig själv 'aldrig mer'. Julklappar ska öppnas när det är mörkt ute, alla är lite glöggrusiga och finklädda. Inte sådär.

Så i år blir det Gävle, där det till och med är vitt på marken, kvällsjulklappsöppning och glögg i massor. Ha!