Några ytliga observationer om gårdagens Idol

1.En jurymedlem sa 'fantastiskt', en annan sa 'skitbra', men en tredje sa 'nja, sådär alltså..'. Det räckte för att Tove skulle låsa in sig på toan och grina.

Det känns som att flickan behöver gå en Ta kritik-kurs.

2. Om Laila inte vill att det ska pratas om hennes rumpa, varför envisas hon med att visa upp den i tid och otid?

Jo, för att hon egentligen vill att vi ska prata om den, för den är så vältränad, men måste ju låtsas som att ämnet gör henne lite generad och obekväm (That's right Laila, im on to you..)

3. Pinsamt, men jag börjar alltid grina när någon blir utröstad.

Ok, jag kanske inte bölgrinar som Eddie, men lite snyftande som jag försöker skämta bort genom att peka finger, skratta och säga 'Men guuud, alla bor ju i Sverige. Dom kan ju för fan träffas när dom vill sen!!' blir det alltid..

För jag vet, och dom vet, att det inte är så enkelt.

När jag jobbade på fartyg så var vi en grupp människor som jobbade, festade, bodde och levde ihop i flera månader. Vi blev närmare vänner än vad man nästan trodde var möjligt, för vi var utlämnade till varandra, mitt ute på havet i en cirkus med, elaka chefer, säljpress, plötsligt knuffas upp på scenen för att hålla föredrag om något man knappt kände till, maktmissbrukande kaptener och galna turister, uppblandat med fantastiska resmål, riverrafting, bungee jumps, simma med delfiner och fantastiska fester under stjärnorna med människor från precis hela världen.

Det var bara tack vare varandra vi höll ihop och gjorde allting till ett fantastiskt äventyr, istället för att ta våra väskor och åka hem till tryggheten.

När någon alltså väl åkte hem för att deras kontrakt var slut, blev det gråtfester utan dess like.

Vi visste att vi förmodligen aldrig skulle ses igen, och skulle vi göra det så skulle det inte vara samma sak. Vi visste att vi förmodligen inte alls skulle känna samma gemenskap och ha så mycket att prata om över en kaffe på ett vanligt café på land, som vi hade när vi satt utmattade på golvet i korridoren med en öl och klagade efter ett 12-timmars arbetspass.

Och det är nog detta Idolerna vet också, så därför grinar jag lite med dem varje fredag.

Det finns såklart undantag. Ovan syns jag, Nadege från Frankrike och Daniella från Italien på en strand på Hawaii, och nedan är dom på min möhippa i Grekland, tre år senare. Men det hade lika gärna kunnat vara tre veckor.

Jahaja. Ett inlägg som enbart skulle handla om ytligheter gjorde en helomvändning och blev återigen sentimentalt dravel från min sida.

Så kan det gå.