Bortglömd

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag lät som Marcus Birro i mitt förra inlägg.

Jag har även insett vad gäller mitt bloggande, att jag klarar inte av dagboks-inlägg. Dvs 'idag har jag gjort så, och ikväll ska jag göra det'. Av nån anledning kan jag inte skriva på det sättet för det blir helt värdelöst när jag försöker, utan jag fixar bara långa utlägg om enstaka detaljer tydligen..

Så tyvärr Amanda, men det enda jag kan säga om festen är att den var skittrevlig. Inte särskilt intressant på nåt sätt som jag först trodde, utan bara trevlig.

En dum idé är dock att boka buss kl 9.15 på morgonen tillbaka till Stockholm när man varit på fest kvällen innan. Jag tog mig trots den tidiga morgonen dit ännu lite tidigare än vad jag behövde (Tack för skjutsen bästa Tony!), så jag skulle få sitta längst fram och se vägen för att undvika bakfylle-åksjuka.

Men såklart stod där redan ett gäng pensionärer som förmodligen tältat vid hållplatsen för att få sitta längst fram, och mycket riktigt så bänkade dom sig förnöjt bakom föraren direkt när dom krånglat sig upp på bussen.

Det gick dock bra, men när jag kom hem fick jag lära mig något nytt. Min dotter lider tydligen av extremt dåligt närminne, för där jag hade förväntat mig lyckligt tjut-gurgel, så stirrade hon bara på mig med tom blick och tydde sig till Simon.

Mindre än ett dygn hade jag varit borta. Jäkla unge.