Trafikfaran

Folk runtomkring mig tar eller bestämmer sig för att ta körkort en del just nu. Då får jag alltid lite ångest.

33 år och inget körkort..

I Stockholm är som tur var detta ganska accepterat, men skulle vi en dag få nog av kylan och mörkret och flytta till Korfu, då är jag stekt. Där är det typ två bussar som täcker hela ön, och dom går väl när chauffören känner för det.

Men, jag tror faktiskt inte att alla är gjorda för att ta körkort. För deras egna, men framförallt allmänhetens säkerhet. Ta min mamma till exempel. Hon klarade inte av att spela vårat coola (nåja, -88 var det coolt) bil-dataspel med ratt man skruvade fast på skrivbordet. Hon skrek så fort hon blev omkörd och ramlade av stolen vid minsta kurva.

Då är jag lite bättre, men körkort är nog inte för mig heller, tyvärr.. När jag var 19, då var jag ruskigt taggad. Jag gick en hel teorikurs och klarade den hyfsat, och även att starta och stanna pappas bil på parkeringen gick helt ok.

Värre var när jag faktiskt skulle köra.

Skräcken i mitt ansikte gick nog inte att ta miste på av förbipasserande, när jag krampaktigt höll mig i ratten och såg mig panikslaget omkring. Helt övertygad om att alla barn, hundvalpar och pensionärer bara stod och väntade på trottoaren, redo att slänga sig ut i gatan så jag kunde köra över dom.

Men efter några lektioner släppte detta. Jag började känna mig lite van vid det här, och berättade stolt hemma att läraren hade fått be mig sakta ner lite.

På min sista lektion hade jag totalt flyt. Jag körde, växlade, svängde och stannade. Läraren pratade i mobiltelefon för han hade inget att oroa sig för. Jag satt tillbakalutad och såg en korsande väg lite längre fram. Sväng höger, tecknade läraren och jag satte på blinkern.

Jag glömde bara en liten detalj. Att stanna och kolla innan jag svängde.

Snopet insåg jag att en grupp människor var ute och promenerade mitt i gatan. Återigen glömde jag att stanna och svängde istället panikslaget över i den mötande filen. Där såklart en mötande bil kom farande.

Jag reagerade precis som en person som inte ska ha körkort gjorde. Jag släppte ratten och slog händerna för ansiktet medans jag inväntade frontalkraschen.

Lyckligtvis hade läraren pedaler även på sin sida, så när jag vågade titta upp igen höll han på att backa bort oss ifrån katastrofområdet, tillbaka till säkerheten.

Jag lät läraren köra oss tillbaka, svor till mig själv att aldrig sätta mig bakom en ratt mer i hela mitt liv, vilket jag aldrig gjort.

Och det ska ni vara tacksamma för.