tisdag 27 april 2010

Lite vårgalen


Idag var det iallafall i mitt tycke den första riktiga vårdagen, när man faktiskt inte behövde ha jacka på sig.

Oturligt nog passade Lia på ett få en minikräksjuka som var över på en timme imorse, men det innebar ju ändå vab från min sida, vilket inte var så lyckat.

Jag blir nämligen lite konstig den där första riktiga vårdagen. Inte lycklig, som de flesta andra verkar bli, utan jag får svår panikstressångest.

Det handlar inte om det där med att lägenheten blir ful och en blekfeta kropp som måste visas upp helt plötsligt.

Nej det handlar om något annat. Nämligen det att jag får sommarupplevelserstress.

Plötsligt känner jag att jag bara måste sitta på en brygga och doppa fötterna i vattnet tillsammans med ett gäng snygga och spännande kompisar. Jag måste ha en mysig picnic och skvallra med samma snygga och spännande sällskap. Ta promenader i parken, åka ut med en stor segelbåt och dyka ner i ljumma vatten. Sitta på klippor i solnedgången, dricka rosévin och tala om sånt som verkligen betyder nåt.

Och jag vill göra allt det där. Helst samtidigt, nu!

Så när jag nu inte kunde jobba (det hade varit enklare för då skulle jag ju inte ha något annat val) och var alltså hemma med halvsjukt barn som ingen vill komma i närheten av, så det närmaste sommarupplevelse jag kom var sandlådan bakom huset. Panik.

Jag fick för mig att Simon skulle sluta redan klockan 16, så jag hoppades på en promenad i hamnen i allafall. När han meddelade att han slutade först 18.30 höll jag på att börja grina, och kunde inte andas ut förrän mörka moln drog fram över himlen och det plötsligt blev skitkallt igen.


Jag vet att jag kommer lugna ner mig allteftersom det blir stabilare väder och vi får fler fina dagar. Jag kommer vänja mig helt enkelt, och inse att man får nog vara glad om man får ett par såna upplevelser per sommar. De behövs inte varje fina dag.

Men jag kan inte låta bli att undra om det bara är jag som är sådär konstig? Eller är det fler som blir såhär? Behöver jag uppsöka läkare?

Jävla Pripps blå, allt är ert fel.

5 kommentarer:

Sara sa...

Jag känner precis likadant. Samt sjukt stressad för att det går så jäkla snabbt, snart är det höst.

stina sa...

Samma här...

Jessica sa...

Och jag med.. Men det betyder att vi måste hinna med MINST en uteserveringsvardag innan sommaren är slut!

Västgötskan sa...

Mer eller mindre sommarstress får nog alla. Man ska göra i ordning trädgård, umgås med vänner, hinna det och åka dit och göra det... *pustar redan nu*

Jempa sa...

Skönt att inte vara ensam-cp. Det vill man aldrig vara..