lördag 24 april 2010

Paradiset, enligt vissa.


Min svärfar är en lustig figur.

Artist som han är vägrade han göra lumpen, och i Grekland på den tiden fick man isåfall snällt lämna landet i tio år, vilket fungerade bra då han var nygift med min svärmor från Irland.

Väl där levde dom gott då min svärmors familj har mycket bra ställt. Dom fick ett hus, en bil och han blev snart keyboardist i en av Irlands populäraste band på den tiden, Dickie Rock.

Men min svärfar var ändå mycket olycklig. Han står nämligen inte ut med regn och blåst, utan han behöver sol och stränder för att fungera som människa.

Så när de tio åren passerat och han levt på halvfart lika länge, så gjorde han direkt klart för sin fru att han inte tänkte stanna i Dublin en dag till. Han skulle flytta tillbaka till Korfu.

Min svärmor förstod att det inte var någon idé att argumentera, utan de lämnade sitt fina hus och flyttade till den soliga ön, med tre barn, utan några direkta jobblöften eller någon ordentlig stans att bo.

Svärmor har berättat skräckhistorier om råttor i köket och utedass, innan de till sist byggde ett jättehus som skuldsatt dom för livet och förmodligen aldrig kommer att få den renovering det så väl behöver.

Nu har dom bott där i 25 år. Svärfar jobbar några månader på somrarna och för den lönen ska dom sen klara sig hela hösten, vintern och våren. Min svärmor sitter lite barnvakt och lagar ibland mat till olika tillställningar då hon är utbildad inom catering.

Så helt lätt har dom väl inte haft det. Men min svärfar måste vara den lyckligaste människan på jorden. Efter tiden på Irland lovade han sig själv att aldrig säga eller tänka ett ont ord om sitt hemland, utan bara vara glad åt att solen skiner större delen av året.

'Det här är det viktigaste i livet' brukar han säga när han lägger armen om mig. 'Titta bara! Sol, natur, hav. Vad annat behövs i livet?'

Jag brukar gruffa lite tillbaka, att jag trivs i storstan och inte har något emot vintern, bara den inte var så lång, och att jag föredrar att ha ett fast jobb, ekonomisk trygghet och får uppleva Grekland på somrarna. Det räcker fint för mig.

Men han ger sig aldrig.

För trots att det alltid är en kamp att få pengarna att räcka, och att Grekland nu genomgår den värsta ekonomiska krisen i mannaminne, så står han fortfarande fast vid samma gamla åsikt..



Ganska härligt ändå..

1 kommentar:

Amanda sa...

åh, jag älskar dina familjeanekdoter och berättelser från förr! mer sånt!

ps, jag tror att enda anledningen till att ingen har kommenterat före mig på det här inlägget är för att alla läsare begick temporärt kollektivt självmord vid tanken på att vi är fast i det här bajslandet.