Underbarnet

Ikväll är min andra kväll av total, välbehövlig ensamhet innan Den Stora Socialiseringen börjar imorgon.

Så jag tänkte passa på att pyssla med min mammas blivande födelsedagspresent. En fotobok med Lias andra år.

Ni kan alltså säkert räkna ut vad hon fick förra året, och vad hon förmodligen kommer få varje födelsedag resten av sitt liv..

Det visade sig dock inte vara en bra idé att sitta och gå igenom bilder på någon man håller på att längta ihjäl sig efter, och som man inte kommer att få träffa på sex dagar än.

Jag menar, hur kan jag nånsin ha varit arg på detta fantastiska barn?


Hon är ju helt perfekt, gråter aldrig..


Är alltid glad..


Har alltid sovit hela natten utan att vakna.. och ätit bra..


Gör alltid som hon blir tillsagt med ett leende..


Det här barnet känner jag inte igen, det måste vara någon annans.


Nej, såhär har mitt barn alltid sett ut. Glad, lycklig och lite spexig.

Något annat kan jag iallafall inte minnas, tänk vad lite avstånd kan göra..

Nu är det bäst jag gör något annat ett tag.