Två plus två

Nu har Lia varit två år i två dagar, och hon börjar verkligen kännas som en liten människa, med sina egenheter och sätt att vara.

Jag försöker mer och mer tyda henne, och försöka förstå vilken typ av person hon kommer att bli när hon blir äldre, och jag har lyckats komma fram till några slutsatser.

1. När jag slutade amma henne blev hon istället tuttklämsfixerad. Så fort hon vill ha tröst, är trött, vill gosa eller känner sig lite orolig känner man en trevande hand under tröjan och sen används dom som stressbollar. Och trots att jag sagt 'nej' och tagit bort hennes hand i drygt ett år, fortsätter hon. Det tyder på envishet.

Tuttälskarn

2. När hon inte har mig till hands, tar hon saken i egna händer, så att säga. Det tyder på uppfinningsrikedom.



3. Hon gillar djur. Filmen här nedan demonstrerar hur hon tålmodigt försöker locka till sig en kanin vi såg i en buske.




4. Men film nummer två här nedan demonstrerar vad som händer när kaninen inte är lika intresserad. Då blir hon mycket upprörd, och även om jag inte förstår vad hon säger så tror jag hon ber kaninen dra åt helvete och även nämna något om att hon faktiskt inte ville klappa den iallafall. Det tyder på att hon inte tar någon skit. Bra.



Jag tycker dock hon skulle ha nöjt sig med att hota en gång, och inte ta en paus för att sen fortsätta gapa. Det känns mest lite desperat.

Men hon är ju bara två och jag antar att hon inte kan vara ett socialt geni redan nu. Hon lär sig nog.