Undergången är nära

Alltså dom måste komma hem snart. Inte bara för att jag saknar dom så mycket, men jag håller på att bli ett vrak i största allmänhet.

1. Av någon anledning så tror jag att gräsänka/barnfri även betyder semester. Varje morgon tror jag alltså att mobilens väckarklocka inte gäller mig, utan någon annan. Så jag stänger av och somnar om. Bara för att vakna i panik en kvart senare och få magsårsstressa mig igenom hela morgonen för att ta mig till jobbet i tid.

2. Jag kan inte laga mat till mig själv. På riktigt. Bara tanken på att dra fram stekpannor och kastruller, skapa en massa disk och sen sitta där ensam och äta. Det känns ungefär lika lockande som att insjukna i AidsEbola.

Det betyder att mina kvällsmål har bestått av antingen päronkräm (jag har alltid undrat hur det smakar..), mackor eller som igår..

Grandiosa Pizza Extra allt. Extra äcklig.

Och plus detta så behöver jag enormt mycket tröst varje dag. Tröst i form av glass, ostbågar och chokladbollar. Så det faktum att jag har tid att gå till gymet lite mer dessa dagar är egentligen helt betydelselöst.

3. Men idag nådde jag botten, och klev in på den kriminella banan.

Jag stal ett barn.

Jag träffade nämligen Amanda och hennes näpna son Olle som jag var tvungen att lukta lite på. Amanda log och vände ryggen till extra länge, och då tog min barnlängtan överhanden, så jag snappade åt mig honom och sprang hem.

Men innan ni ringer polisen så kan jag berätta att jag genast ringde upp och erkände mitt brott. Amanda var som tur var inte det minsta arg, utan hade åkt till IKEA och sa att dom skulle hämta upp honom sen.

Jag och Olle myser (eller ja, det var jag som stog för mysandet. Han kollade Pingu.)

Så Olle och jag hade en helkväll med bad, fotboll och makaroner, och när Amanda och Christian kom för att hämta sin kidnappade son var dom inte det minsta arga. Dom såg jätteglada ut.

Överraskande glada brottsofferhestar.

Det är nästan så jag undrar om jag har utnyttjats..?


(Ok, som ni säkert förstod så tog jag honom aldrig, utan jag erbjöd mig att sitta barnvakt för att dämpa min värsta barnabstinens, men hur spännande är det liksom?)

Tack kompis. Nu överlever jag ännu en dag.