Kampsportsgroupien, del 2

Vilken tur att jag har fina vänner som under veckan har fått mig att ibland glömma hur mycket jag saknar min familj, och distraherar min stigande panik över insikten att dom förmodligen inte kommer hem imorgon, och att jag faktiskt inte vet hur många dagar det kommer ta innan jag får träffa min dotter igen.

Fanihelvetesjävlaskitpiss.

Nu orkar jag inte tänka på det nåt mer för tillfället, så över till något trevligare.

Igår firade vi nämligen en före detta kollega kollega på hans födelsedag.

Han var en sån kollega som glatt kunde komma in i vårt rum när alla satt allvarliga och tysta framför datorerna, dra en lång harang som kunde handla om något i stil med att Idol-Ola är så dålig på engelska så det hade tagit honom flera lyssningar innan han förstod att det var namnet 'Nathalie' han sjöng, sen avsluta med att ha en snabb handuppräckningsomröstning om vilka som gillade honom (kollegan alltså, inte idol-Ola), innan han gick tillbaka till sin plats.

Alltså en sån som man saknar.

För att visa vår uppskattning köpte vi den största polkagrisklubba vi kunde hitta.


En fin, användbar, nödvändig och framförallt praktisk present.

Han i sin tur gjorde mig avundsjuk genom att visa mig bild på sitt möte med min ufc-idol, Chuck Liddell, som han träffade i Vegas för några månader sen..


Jag passade då förstås på att få min egen idolbild med personen som faktiskt rört vid min idol (och ja, han försäkrade mig att han inte tvättat sig sen dess, så det räknas) så nu kan man alltså säga att jag kramats med Chuck. Hurra för det!


Hoppas det var lika bra för honom som det var för mig.