Löftet

En fika på Levinsky's med några vänner och ett glas argentinskt vin senare, är jag långt ifrån lika bitter.

Dags att avge nyårslöfte!

Mitt löfte för 2009 blir att jobba bort den där degklumpen som parkerat sig mitt på min kropp. Allt annat har gått tillbaka till det normala efter förlossningen, utom just mag-helvetet..

Detta tycker jag är jättekonstigt, eftersom jag verkligen känner att jag tar hand om min kropp. Jag fikar max två gånger om dagen, och gör situps, ja.. iallafall en gång var tredje vecka.

Märkligt.

Nu ska jag mysa vidare. Gott Nytt År på er!

Det nya livet

Så var det nyårsafton, och vi ska göra...ingenting.

Vi ska stanna hemma, äta god mat, dricka vin och förmodligen se nån bra film.

Det här blir verkligen en första gången för mig och det är med blandade känslor.

En del av mig tycker att det ska bli så jävla skönt. Jag är lite småsjuk, har en liten bebis (och ingen barnvakt), och har egentligen ingen ork att ta mig någonstans, så vi tackade nej till festinbjudan och bestämde oss för att vara ensamma.

Men 24-åringen i mig protesterar vilt. Det är ju nyår! Då ska man bli skitfull, dansa hela natten och skåla i Champange..

För mig har nyårsafton alltid varit en ganska stor grej. Ofta har det blivit fester i Gävle eller Stockholm, men jag har också spenderat två år på lyxkryssare, en i Västindien och den andra vid Mexicos kust. En gång var vi i Oslo, en gång i New York och förra året firade vi i Thailand.

Men ikväll alltså, Solna. Hemma. Vi är ju en familj nu.

Det blir säkert bra.

Skam

Jag upptäckte just att jag stavat fel i ett tidigare inlägg. Det där jag påpekar att man måste vara hantverkare typ, för att lyckas få fram leksakerna ur deras kartonger..

Jag skrev Fischer Price, istället för Fisher-Price. Det både smög in ett 'c', och jag missade bindestrecket.

Såhär med facit i hand vet jag inte om det bara var ett misstag, eller om jag faktiskt trodde att det stavades så, men skammen är iallafall ohygglig.

Jag kunde ju inte ändra, alla har ju redan sett.

Döm mig inte för hårt. Jag är ju bara människa..

Men herregud..

Uppenbarligen är det bara jag som har vett att uppskatta fin naturlig konst när jag ser den.

Så nu har jag fixat till bilden och pekat ut kroppsdelarna så ni ska se bättre. Och jag ber om ursäkt att det inte är så snyggt, men paint visade sig inte vara min starka sida. Jag är ju mer konstnärligt lagd..


Klicka på bilden för att kunna se ordentligt vad jag skrivit.. Och notera att detta är ett skogsrå, inte en kvinna. Därav de stora öronen.

NU ser ni väl??

Skogskonst

När jag var i Gävle hittade jag förresten den här stubben, men en perfekt avbild av en kvinna, med kroppen inramad av sitt långa hår som ett litet skogsrå..


Mamma såg en ekorre, och syrran såg ingenting alls, så dom är det uppenbarligen nåt fel på.

Ni ser väl?

Sverige och svenskarna

Jag har många utländska vänner och bekanta som bor i Sverige. Nu talar jag inte om flyktingar, utan utlänningar som har flyttat hit på grund av arbete, skola eller kärleken (som t ex min man..)

Dom här personerna har många åsikter om oss svenskar, och ofta ganska negativa.

Innan de flyttar hit, då tycker dom att vi är jättespännande. Vackra, exotiska och trevliga är förväntningarna dom har på oss.

När dom väl flyttar hit dock, märker dom att alla redan har tillräckligt med vänner, och gärna pratar och har trevligt på fester och tillställningar, men mycket mer än så blir det inte.

Då förvandlas plötsligt svenskarna i deras ögon, och vi blir istället kalla, tillknäppta och tråkiga.

Detta får jag ofta höra och det retar mig nåt enormt. Jag minns särskilt en gång när vi var på en firmafest för några år sedan. En tjej från Trinidad satt vid bordet, men förutom hej sa hon inte ett ord. Inte ett ord. Förutom några timmar senare när hon fått i sig några glas vin. Då satt hon och talade om för mig hur trista svenskarna är, att dom inte kan prata utan att vara fulla.

Jag tar allt sånt här personligt. Jag är ju också svensk. Men av nån anledning så tycker dessa personer att det är helt ok att kritisera och generalisera hur vi är, till mitt ansikte. Om jag protesterar säger dom 'Men du är ju inte typiskt svensk', men det är jag väl visst..

Men ibland måste jag hålla med. Jag kommer just från banken och där hände verkligen något som är typiskt svenskt.

Det var sju nummer kvar när jag tog min lapp, och det satt två tjejer i kassorna. Men tydligen skulle det bara sitta en, för den ena kvittrade 'då går jag då!' och började resa sig.

Två tanten började frusta och fnysa. Dom blev så irriterade så dom var tvungna att höja rösten lite. 'Ska hon GÅ?!' kacklade dom till varandra 'Nu?!' medan dom slängde irriterade blickar mot disken och runt i lokalen.

Den andra tjejen hörde tanterna och sa vänligt 'Men det är ändå bara sju minuters väntetid ungefär..'

Det där hade dom inte räknat med. Ok, dom var upprörda och ville visa det, men det var ju inte menat att personalen skulle höra! Dom stirrade på tjejen, och sen på varandra, och sen ner i golvet. Aldrig i livet kunde dom stå för att dom faktiskt inte tyckte att bemanningen borde halveras när det var rätt många som väntade.

Så tanterna sa inget mer, gick fram när deras nummer ropades upp, och lämnade sen lokalen.

Men jag kommer ändå fortsätta försvara oss, för jag gillar oss ändå. Ok att vi kan vara lite reserverade ibland, och lite blyga när vi är nyktra, men när vi säger något så menar vi det oftast, och vi visar känslor när det är riktigt nödvändigt.

Nya chockerande fakta

I Aftonbladet idag uttalar sig en expert.

Man kan bli irriterad om det är ostädat, har en Docent i miljöpsykologi kommit fram till. Behöver jag nämna att det är en man.

Hoppas det inte gick åt alltförmycket skattepengar till den forskningen.

Ett mysterium är löst..

Ja, och jag tog på mig att lösa det åt er. Men tyvärr Tess, det handlar inte om översättar-mysteriet, där svävar jag fortfarande i ovisshet..

Men flera av er har väl, likt som jag, undrat vad i h-e Dragon Gate är för något? Detta enorma Thai-tempel som mäktigt reser sig intill motorvägen, mitt i skogen mellan Gävle och Uppsala.

Jag har åkt förbi det många gånger. Tittat och förundrats. Vad finns egentligen därinne? Det startades ju enligt sägen av ett gäng shaolinmunkar, och vissa pratar om ett blivande kampsportsgymnasium, men ingen vet säkert.

Avslöjandet utspelades under ganska dramatiska former. Vi skulle åka tillbaka hem från Gävle, och efter några minuter inser Simon att han inte borde ha tackat nej till det där kaffet, då han höll på att somna vid ratten.

E4:an mellan Gävle och Stockholm är ju ganska känt som en av de tråkigaste sträckorna i Sverige och det finns ingenting efter vägen. Förutom Dragon Gate.

'Kan du inte gå in där och fråga om dom har kaffe?' Undrade Simon, och jag stirrade på honom som om han vore galen.

'Är du galen?' Frågade jag också. 'Detta är ett tempel som startat av en grupp kampsports-munkar enbart iklädda roströda skynken. Dom vandrar väl omkring där och ber i skenet av fladdrande lågor när dom inte utför avancerade kator och går långa sträckor på krossat glas. Jag kan väl för fan inte bara valsa in där och fråga efter en kopp kaffe? Att ta med!'

'Men det är ju en restaurangskylt där..' Envisades han och svängde ändå av i riktning mot templet.

Han körde sen sitt 'jag pratar ju inte svenska' - kort och bad mig gå in och höra efter.

På darrande ben närmade jag mig den höga porten med det runda handtaget. Jag hade ingen aning om vad jag skulle hitta innanför, men lugnades lite av det handskrivna A4-papperet det stod 'ingång' på..

Efter ett djupt andetag blundade jag och tryckte upp dörren, och möttes av en doft av friterade räkor. När jag vågade öppna ögonen såg jag att jag klivit rätt in i en Thairestaurang, där gästerna satt som i ett skepp och åt sin middag, med små fontäner runtomkring. Till höger om skeppet fanns en buffé där folk hämtade sin mat, betalade, och där fanns även något som var kusligt lik en kaffemaskin.



Jag kunde alltså utan problem köpa två kaffe att ta med för 15 kr styck, och dramat var över.

'Hade jag rätt?' frågade Simon.

I guess so..

Dags att plocka fram verktygslådan.

Just det. Fram med borr, skiftnyckel, hammare och huggmejsel, för det är dags att ta ur de nya leksakerna ur deras kartonger.


Hur tänker ni, Fischer Price?

Min tuffa syster

Jag har tre ganska allvarliga fobier. Gräshoppor, disktrasor och små äckliga elektriska stötar.

De första två undviker jag ganska lätt, men stötarna är svåra att komma undan, särskilt såhär i vintertid. Dom är snabba, oväntade, smärtsamma och lika skrämmande varje gång.

Bland det värsta jag vet är att komma ner i tvättstugan när alla kläder är torkade och klara. Hela rummet vibrerar av elektricitet, håret reser sig lite på armarna koch det liksom sprakar i luften. Jag tar ur kläderna sakta och försiktigt. Noga att inte vidröra någon av stängerna i torkskåpet eller insidan av tumlaren. Ibland klarar jag mig, bara för att få en rejäl stöt av metallhandtaget när jag äntligen får gå därifrån..

Därför vägrade jag blankt vara med när vi på julafton skulle spela Lightning Reaction. Detta vidriga spel där långsammast att trycka på knappen får en stöt, och Simon såklart fick i julklapp.

'Tönt!' sa min syrra och satte sig morskt vid bordet. 'En liten stöt är väl för fan ingen fara'

Följande film visar hur det gick. Det är min syster i långt svart hår, och jag ber på förhand om ursäkt för kaoset på slutet, men Lia började gråta av skräck.

Tillbaka

Såhär upptäckte vi att Solna Stadshus spred sin julmysighet när vi var borta.



Riktigt käckt faktiskt.

Läppstiftsdjungel

På radion spelas reklam för Lipstick Jungle, som är den nya serien 'från skaparen av Sex and the City!' Och det märks.

Återigen ska man följa några karriärkvinnor i New York, och den enda skillnaden verkar vara att dom nu är tre istället för fyra.

Tydligen är serien dock redan nerlagd i USA, så det känns poänglöst att ens börja titta.

Trodde dom verkligen att det där skulle funka igen?

Herregud. Snart kokar dom väl ihop en ny serie kallad 'Buddie's', där tre tjejer och tre killar är kompisar. Två är syskon och två andra är lite kära i varandra och dom brukar hänga på ett Café som heter Central Pork.

Detta var mitt sista, och får jag även tillägga mycket djupsinniga, inlägg innan jag pausar ett par dagar för att fira jul.

God Jul på er, så hörs vi snart!

Äntligen en riktig jul

Det var några år sen nämligen.

Förra julen spenderade vi i mina föräldrars hus i Thailand. Mamma gjorde så gott hon kunde och lyckades köpa julskinka och annat från en svensk i trakten, men det är svårt att få igång nån riktig julstämning i 25 graders värme och syrsorna spelandes i bakgrunden.

Men året innan det var det nästan ännu värre. Eller ja, det var egentligen hur trevligt som helst eftersom vi firade den i Holland där Simons syster med man bor, och hela familjen från Grekland kom dit också, så inga fel där.

Men, eftersom jag var enda Svensken i sällskapet och alltså en klar minoritet, fick jag tyst acceptera att julklapparna skulle öppnas på juldagsmorgonen istället för julaftonskvällen.

Tja, tänkte jag, det kanske inte är så farligt. Kul att testa något nytt.

Men redan vid middagen började nioåringen inom mig protestera. Jaha, skulle vi bara sitta här nu, och praaataaa. Jag började otåligt skruva på mig. Blev det liksom inte mer nu? Jag var ju van vid att efter middagen så slänger man sig över julklapparna, sen går resten av kvällen åt att spela nya spel och mannekänga i de nya kläderna. Fan.

Redan vid 10 började jag gäspa och ville gå och lägga mig. Inte ens Kalle Anka hade jag fått se, och när jag gick och lade mig var jag både tomhänt och tom i själen.

När morgonen kom var det så äntligen dags. Så då skulle vi sitta där, rufsiga i håret, trötta i blicken och med morgonandedräkt, medan solen sken in genom fönstret och öppna julklappar!

Alla andra var glada och julmysiga, så jag fick ju låtsas vara det också, men inuti lovade jag mig själv 'aldrig mer'. Julklappar ska öppnas när det är mörkt ute, alla är lite glöggrusiga och finklädda. Inte sådär.

Så i år blir det Gävle, där det till och med är vitt på marken, kvällsjulklappsöppning och glögg i massor. Ha!

Bra beskrivning

Per Gessle har ju gjort lite av en comeback, vilket måste vara kul för honom.

Varje gång jag ser den mannen tänker jag av någon anledning på ett reportage från usa när Roxette var som störst. Ett par hysteriska amerikanska fans blev intervjuade på väg till en konsert.

'Åååh' sa dom 'Marie, hon är så jäkla snygg och bra! Och Per.. Han är inte snygg, men han är inte vidrigt ful heller!'

Undrar om Per såg det och tog det som en komplimang, eller blir man ledsen för en sån kommentar? Jag kan liksom inte placera vad detta går under.

Han har ju alltid sett lite konstig ut Per Gessle. Underbett, gänglig, märkliga frisyrer och långt ifrån snygg, men han är ju inte vidrigt ful, så fjortisen kanske hade rätt ändå..


Men hur det än ligger till så har han nog fått ligga så det räcker.

Nåt är fel här

Jag är som de flesta föräldrar antar jag, medlem i Go´boken, så jag får barnbokspaket skickade till mig varje månad.

Men här verkar något ha gått fruktansvärt fel..


Det heter väl för fan skallror?

Bakfull

Jag har nu snart tagit mig igenom den första bakfylledagen på mycket lång tid. Det var dock långt ifrån den värsta..

Eftersom jag redan tidigare berättat mitt värsta fylleminne, så kan jag väl lika gärna dra bakfylleminnet också.

Detta var när jag jobbade på fartyg och det var första januari, så ni kan ju räkna ut att det var fest och fylla kvällen innan. Rättare sagt hela natten och in en bra bit på morgonen. Jag lade mig ungefär en halvtimme innan det var dags att gå upp och jobba med att massera fetton 12 timmar i sträck.

De första timmarna gick bra. Jag var fortfarande full och skojade glatt med passagerarna, förmodligen stinkande sprit ur varje por.

Men framåt 11 var det inte så roligt längre. Båten gungade ganska kraftigt, fyllan började gå över i ett kraftigt illamående med matchande huvudvärk. Aromaoljornas annars behagliga dofter gav mig kväljningar och den lugna musiken ringde i öronen.

Det var dags för den sista kunden innan lunch och jag kunde knappt stå på benen. Till råga på allt såg jag min kund i väntrummet, och han var lång, fet och hårig. Inte förrän vi skakade hand kände jag även att han luktade svett och jag fick svälja för att inte spy på golvet framför honom.

Men jag hade en otrolig tur. Gubben lade sig ner med ansiktet neråt på bänken, och toksomnade. Jag tackade den högre makt som tydligen tyckte synd om mig, sprang ut på toa och kaskadkräktes.

När jag hämtat mig lite smög jag nervöst tillbaka in i rummet, men han hade inte märkt nånting. Jag satte mig bredvid honom och klappade honom lite på ryggen, innan jag somnade med pannan lutad mot det lilla utrymme som fanns kvar på bänken.

En halvtimme senare vaknade jag, snyggade till mig så gott det gick och väckte den sovande mannen.

'That was great!' brummade han och gav mig 20 dollar i dricks.

Stackarn.

Bortglömd

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag lät som Marcus Birro i mitt förra inlägg.

Jag har även insett vad gäller mitt bloggande, att jag klarar inte av dagboks-inlägg. Dvs 'idag har jag gjort så, och ikväll ska jag göra det'. Av nån anledning kan jag inte skriva på det sättet för det blir helt värdelöst när jag försöker, utan jag fixar bara långa utlägg om enstaka detaljer tydligen..

Så tyvärr Amanda, men det enda jag kan säga om festen är att den var skittrevlig. Inte särskilt intressant på nåt sätt som jag först trodde, utan bara trevlig.

En dum idé är dock att boka buss kl 9.15 på morgonen tillbaka till Stockholm när man varit på fest kvällen innan. Jag tog mig trots den tidiga morgonen dit ännu lite tidigare än vad jag behövde (Tack för skjutsen bästa Tony!), så jag skulle få sitta längst fram och se vägen för att undvika bakfylle-åksjuka.

Men såklart stod där redan ett gäng pensionärer som förmodligen tältat vid hållplatsen för att få sitta längst fram, och mycket riktigt så bänkade dom sig förnöjt bakom föraren direkt när dom krånglat sig upp på bussen.

Det gick dock bra, men när jag kom hem fick jag lära mig något nytt. Min dotter lider tydligen av extremt dåligt närminne, för där jag hade förväntat mig lyckligt tjut-gurgel, så stirrade hon bara på mig med tom blick och tydde sig till Simon.

Mindre än ett dygn hade jag varit borta. Jäkla unge.

Memory lane

Trots att jag som sagt inte saknar mitt gamla liv, kommer jag ikväll att få återuppleva mycket av det.

Det är ju nämligen dags för 40-årsfest i Gävle, där ca 50 personer från mitt förflutna är inbjudna. Det är människor jag gått på krogen med, rest runt med och förmodligen strulat med någon. Jag är gudmor till födelsedagsbarnets dotter och har suttit på otaliga efterfester och lekt 'Jag har aldrig' med de flesta. Efter flytten till Stockholm för 10 år sedan är det dock inte många jag hållit kontakten med.

Sista gånger jag träffade alla samlade var på en begravning, flera månader efter att Tsunamin faktiskt dragit fram.

Det känns som att det kommer att bli en intressant kväll. Jag återkommer med rapport imorgon, ha en trevlig helg!

Villkorslöst

Inatt har jag sovit ca en halvtimme skulle jag gissa, i fem stycken utspridda sexminuters intervaller.

Resten av natten har jag ammat, vyssjat, sjungit och bönat och bett 'Men snäääälla, soooov nu gumman, mammma döööör..'

Sen i morse gick Simon upp tidigt med henne så jag äntligen skulle få sova lite, men det blev en kort sovmorgon. Jag väcktes abrupt av Simons 'Oh my god, the amount of shit. I need help!'

Jag sätter mig i sängen och han står utanför dörren och håller Lia, som har bajs ända upp på ryggen. Jag kliver upp till ett enda stort bajsinferno. Skötbordet, pyjamasen, golvet, stolen. Allt är nerbajsat.

Utan att klaga (nåja, inte så mycket iallfall..) sätter jag igång att torka och lägger pyjamasen i blöt. Trots att jag är så trött så jag bara vill sätta mig på golvet och gråta som ett barn.

Men inte en enda gång tänker jag tanken att jag saknar mitt gamla liv. Det måste vara kärlek. :)

Oekonomisk

Min man har två ganska stora nackdelar. Han kan inte laga mat och han är rätt kass på svenska.

Men eftersom jag anser mig själv vara en ganska positiv person, kan jag vända även det till något positivt.

Det första är att han inte lägger sig i min matlagning alls, så jag behöver inte erkänna hur sjukt oekonomisk jag är när det gäller att skära rå kyckling. Få saker är nämligen äckligare.

Slemmiga och rosa ligger dom där jävla kycklingbrösten där och jag tar ett djupt andetag innan jag tar tag i äckligheten och börjar skära.

Ett knep är dock att jag tar en hel filé mer än vad vi egentligen behöver, för då behöver jag bara skära i det rena köttet, och behöver inte in och karva bland det där vita fettet och blodstrimlorna, för att få ut allt kött vi behöver.

Såhär ser det alltså ut när jag skurit klart:

Allt detta åker i soporna.

Det andra positiva är alltdå att eftersom han inte är bra på svenska, kan han inte läsa den här bloggen, se min bekännelse, och mörda mig.

Till min mobil

Under en hemsk timme idag trodde jag att min mobil var borta.

Jag var i ute för att uträtta några ärenden, ville kolla vad klockan var, men telefonen låg inte i sitt vanliga fack i väskan. Ingen fara på taket, den brukar åka ur ibland, så jag började rafsa i väskan bland nycklar och lpsyler..Men den låg inte där heller.

Nu var jag helt svettig. Hade jag glömt den hemma? Nej, det trodde jag inte. Hade den åkt ner på golvet inne på JC när jag böjde mig ner för att ta av Lias mössa? Eller hade nån till och med stulit den?

Jag var tvungen att fortsätta uträtta mina ärenden som vanligt, men mina tankar var på helt annat håll. Jag var tvungen att gå hem först innan jag gjorde något, men jag var ganska säker på att den inte var där. Hur skulle jag göra sen? Försöka ringa den och se om någon svarade? Ringa JC och alla andra butiker jag besökt och hoppas att någon vänlig själ lämnat in den?

Jag blev mer och mer övertygad om att hoppet var ute. Min mobil var borta. Alla telefonnummer. Ingen kunde nå mig. Väldigt få förutom mina föräldrar kan ens mitt hemnummer. Nu skulle jag få skicka meddelandet till alla jag känner som har facebook, och maila resten och be om deras nummer och köpa ny telefon för pengar som inte finns. Precis som någon som inte får dricka blir otroligt törstig, kände jag att jag skulle bli galen om jag inte fick veta vad klockan var. Varför sitter det inga klockor på väggarna längre?

På vägen hem var jag redan gråtfärdig. Hur fanihelvetesjävlaskit kunde jag vara så slarvig.

Med hjärtat i halsgropen låste jag upp dörren och kastade mig in. Och där låg den! Jag hade lagt den på laddning men helt glömt bort det. Praise the lord!

Nu ligger den bredvid mig på bordet för jag känner att jag inte vill vara för långt ifrån den på ett tag.

Min mobil, jag vet att jag inte säger det här tillräckligt ofta men... Jag Älskar Dig.

Ungdomen av idag

Idag i Solna centrum såg jag en liten glytt i 16-års åldern stå och prata med två poliser, och det syntes tydligt på polisernas kroppspråk att dom haffat honom för något.

Det är även väldigt lätt att identifiera en nervös tonåring. Flackande blick, byter tyngd från fot till fot, nervöst leende mellan tuggummituggandet. I vanliga fall alltså.

Den här killen gjorde dock inget av detta. Han stod helt stilla och såg lugnt och överlägset på poliserna. När jag gick förbi hann jag uppfatta honom säga 'Hur ska ni få tag i den informationen då?'

'Ja du det är vårt problem' sa ena polisen gällt, och det var snarare han som lät nervös. Glytten var helt oberörd, det var som att han blev gripen av polisen minst en gång om dagen.

Jag vet inte om det är dagens ungdomar, eller om det är ungdomar från Stockholm som är på det här sättet. Själv kommer ju jag och de flesta av mina vänner ursprungligen från mindre städer, och där är vi iallafall lite rädda för polisen..

Sen insåg jag att min dotter faktiskt är och kommer att vara en 08:a från födseln. Men den dagen hon kommer hem och säger att hon bett två poliser dra åt helvete, då måste vi flytta till Korfu.

Bort med dom bara!

Jag hörde på radion att dom äntligen funderar på att ta bort 50-öringen, men om förslaget går igenom försvinner dom först september 2010..

Vad är det med det här landet som måste ta nästan två år på sig att göra sig av med något som är lika nödvändigt som fästingar?

Jag sa, bort med dom!

Lyxhustrun

Jag sitter och skriver med håret inlindat i plastfolie, då jag har haft i en sån där inpackning som ska sitta i flera timmar för att göra nån nytta.

I helgen bär det nämligen av till Gävle för en 40-årsfest, så jag har bestämt mig för att viga den här dagen åt förberedelser.

Simon slutar tidigt idag, så när han kommer hem tar han hand om Lia medans jag sköljer ur håret, går och köper nya kläder och sen lägger mig i solariet en stund (farligt jag vet, men jag brukade sola varje vecka på vinterhalvåret, och har nu begränsat mig till enbart innan speciella tillfällen, så min hud är tacksam ändå).

Nästan alla julklappar är inköpta, såna ärenden springer jag dagtid på vardagar när det är halvtomt i affärerna. Alla är inte inslagna än, men det gör jag nån annan dag. Jag är ju ledig.

Hur i h-e ska jag nånsin kunna börja jobba igen?

Ha!

Jag är just hemkommen från systemet, där tjejen i kassan frågade leg på mig. Leg!

Jag är 33 år, ser jävligt sliten ut efter allt icke-sovande, hade barnvagnen med mig, och köpte något så vuxet som en ganska dyr flaska vin med en sån där presentpåse till.

Och ändå tänkte människan, 'Hmm, undrar om den där är över eller under 20'

Jag blev såklart helt till mig, började flina och tänkte säga något om att jag tog det som en komplimang. Men sen kom jag på att det måste hon ju ha hört tusen gånger, så jag fumlade bara fram leget och försökte se naturlig och lite uttråkad ut. Men jag kunde inte låta bli att le iallafall. Fan, man åldras tydligen värdigt ändå..

Men lyckan blev kortvarig. När jag gick ut därifrån såg jag mig själv i ett skyltfönster. Svart täckjacka, slitna jeans och Converse basketkängor, och insåg att problemet snarare är att jag fortfarande klär mig som en fjortis.

Axl Rose

Den mannen förtjänar att få ett eget inlägg, för han har spelat en stor roll i mitt liv. Självklart utan att ha nån aning om det.

Jag var kär i honom i några år i tonåren (det var efter Rob Lowe, Bret Michaels och Jon Bon Jovi, men före Leonardo DiCaprio), och tyvärr så var det under samma tid som tatueringar blev inne.

Eftersom jag som sagt var kär i Axl och tyckte att Guns n Roses var det bästa sen färdigskivat bröd, så ville jag ha en tatuering som iallafall var lite influerat av honom och bandet. Så på bästa white-trash manér gjorde jag nån konstig ros på överarmen men en länk som gick runt HELA armen, allt för extra tuffhet.

Ett antal år senare var detta såklart inte så tufft och snyggt längre, så jag bestämde mig för att lasra bort skiten.

Då visste jag inte så mycket om laser. Jag tänkte att det kanske skulle kännas lite varmt, men att det annars i jämförelse med att göra själva tatueringen, knappt skulle kännas.

Som ni säkert förstår kunde jag inte ha mer fel.

Den gör nåt så satans fruktansvärt ont så inga andningsövningar i världen kan få det att kännas bättre. Det kändes ungefär som att hon höll på att svetsa av armen, och varje gång gick jag därifrån med mascaran rinnande och stora brännblåsor runt min omplåstrade arm. Jag fick lugnande medel och en handduk att bita i för att inte skrika högt, men det hjälpte föga.

Efter 7 mardrömssessioner, hade den blekts ungefär till hälften och jag gav upp. Istället bestämde jag mig för att tatuera över den gamla med något mörkt mönster, och resultatet kan ni ana på min profilbild.

Allt detta för en numera blekfet, folkskygg, botoxfyllt gubbe med rastaflätor som ger läsk till dom som köper hans dåliga skiva.

Och som spiken i kistan var för några veckor sen en kompis till Simon på besök. Tatueringar kom på tal och Simon bad mig visa upp min.

'Aaa' sa kompisen 'Är det en sån där..tribe?'

Fan ta dig Axl.

Ännu en extrem plan..

Ok, den förra Extreme Homemakeover-planen gick i stöpet eftersom jag inte har nåt Green Card.

Men nu har jag kommit på ett nytt sätt att bli rik på. Jag gör en Thomas Quick helt enkelt. Erkänner några brott, sitter i fängelse ett tag, och tar sen tillbaka mina erkännanden och får miljoner i skadestånd.

Då behöver jag ju inte hugga av mig benet heller. Gud va bra.

Skäms på mig..

Jag har hört lite på radion om Röda korsets Kramkampanj de kör för de ensamma och utstötta. Jag satte mig dock inte in i några detaljer utan tog för givet att några Röda Korsare gick omkring och kramade om några ensamma själar, och fick betalt för det.

Jag tänkte skriva nåt cyniskt inlägg om att det om något skulle väl knuffa mig över kanten, men jag tänkte att jag skulle läsa lite mer om det först, för säkerhets skull.

Och det visade sig att jag hade lite fel. Kramarna är från kändisar och de auktioneras ut för pengar som ska gå till följande:


Att besöka ensamma och äldre i hem och på anstalter.

Att bemanna sjukhus och äldreboenden med rödakorsvärdar.

Att stödja anhöriga som vårdar sina nära i hemmet.

Att bemanna Röda Korsets telefonjour.

Så nu skäms jag lite. Förlåt Röda Korset.

Tankeläsning

Ok, ni som INTE känner Novellskrivarn och redan har testat detta, please gå in på:

http://www.tankeläsning.se/

Ta sen testet med korten (det andra testet som kommer efter kan ni hoppa över), och berätta sen hur lång tid det tog innan ni kom på hur han gör detta.

Ha så kul :)

Bara regn hos mig?

Kl 9 varje morgon händer något stort. Då uppdateras Google Analytics, och jag kan äntligen gå in och kolla hur många som besökte min blogg dagen innan, vilka städer detta skedde ifrån och hur dom hittade min blogg.

Utifrån detta har jag räknat ut att jag har ca 15 personer som regelbundet läser min blogg, men att mina egna föräldrar tydligen dissar den. Jag skickade dom länken och såg dagen efter att jag fått två besök från Gävle, men sen har det varit helt tyst från bockbrännarstaden i flera dagar..

Om detta uppenbara ointresse för mig och mina åsikter känner jag att jag måste ha ett litet samtal med dom.

Det går ju också att se om personerna ifråga har hittat hit via någon annan blogg, direkt, eller via något sökord, och igår såg jag att någon hittat min blogg via sökordet 'pererik åberg'

När jag skulle göra mitt lilla 'Olas frisyr'-skoj, så ville jag egentligen hitta en bra bild på nån gammal tant med permanentat hår, men det fanns ingen bra, så det fick bli Pererik. Jag visste ju dock inte vad han hette, utan sökte på Frisyr och Meterolog, så dök han upp ganska omgående.

Och hur många tänker på att han stavar Pererik, och inte Per-Erik som en vanlig människa? Jag har alltså dragit slutsatsen att killen satt och sökte på sitt namn som kändisar ju gör, hittade min blogg, och nu sitter och smyghatar mig.

Äntligen..

Ikväll hade vi en gammal vän, hennes sambo och deras dotter över på fika. Hon och jag go back a long way och har gjort mycket wild and crazy tillsammans.

Till exempel så tog vi kort på varandra inlåsta på toaletterna på Viper Room i LA, eftersom det var fotoförbud på själva klubben.

Ok, nu när jag läser det var det inte så jäkla crazy, men eftersom jag tipsat mina föräldrar om den här bloggen, är det allt jag kan bjuda på för den här gången.

Iallafall så fick hon en dotter för snart två år sedan, och drygt ett år senare fick jag en.

Jäklar, tänkte vi. Dom kommer att bli dom bästaste vännerna, leka hela tiden som barn och sen ge oss gråa hår genom att springa på krogen och åka ut och resa tillsammans.

Men ganska snart insåg vi att det inte skulle bli så enkelt. Redan vid det första mötet stod det klart att dom här två tjejerna inte gillade varandra. Dom gav varandra misstänksamma blickar och tjuvnyp så snart dom kom åt. Satt och tjurade i våra knän och var inte det minsta intresserade av att lära känna varandra.

Men så ikväll, äntligen ett genombrott.. :D

Sjuk man

En sån har jag hemma.

Eller ja, han är inte sjuk, men känner sig lite risig efter alltför mycket jobb i kombination med alltför lite sömn under en ganska lång tid.

Han har faktiskt aldrig varit riktigt sjuk under dom fem året jag känt honom, och tur är väl det, för han förvandlas till antikrist bara av att känna sig lite hängig.

Han jobbar såklart iallafall. Sen när han kommer hem faller han ihop lite i hallen, så börjas det:

Guuud vad jag mår dåligt. Fy fan, min hals tar livet av mig. Fan jag hatar att vara sjuk. Nu kan jag inte träna, igen. Jag borde inte prata, jag sitter här tyst bara. Jag är så trött, jag orkar inte plocka undan efter mig. Hämta the. Har vi några lussebullar? Gud vad det är synd om mig. Du verkar inte tycka särskilt synd om mig..

Och så håller det på, timme efter timme.

Snälla gud låt honom aldrig bli sjuk på riktigt.

Gråta på konsert

Jag ska verkligen sluta skriva om Idol, och det här kommer inte alls att handla om Idol, men de hysteriska Johan Palm-fansen inspirerade mig att skriva det här.

När jag var 13 och MTV styrde mitt liv, var jag så fascinerad av dessa tjejer i publiken i de rockvideos jag såg. Dom stod alltid och storbölade när dom sjöng med i texten, och jag drömde att få gå på en riktigt stor konsert. Vilken känsla att bli så glad av att få se sin stora idol så man bara börjar storgrina av ren lycka..

De två coolaste tjejerna i klassen åkte på Motley Crew konsert det året, och kom tillbaka helt saliga. 'Fan va vi grinade' skröt dom 'tårarna bara..kom liksom!'

Ett tag senare var det äntligen dags för mig. Jag och en kompis skulle på Bon Jovi konsert i Stockholm! Vi sminkade oss fnissande med vattenfast mascara och proppade fickorna fulla av pappersnäsdukar, om tröjärmen inte skulle räcka till.

Vi stod sen i publiken helt överväldigade. Dan Reed Network värmde upp, men snart var det dags för Bon Jovi att äntra scenen. Alla tjejer började skrika som galningar. Vi skrek också, mest för att alla andra gjorde det.

Jon Bon Jovi ålade sig i sina tights och slängde med pudelhåret, men jag blev inte grinsugen alls. Fick inte ens tjuthaka. Halvvägs genom konserten började jag bli irriterad. Jag var inte alls fylld av några speciella lyckokänslor, och började få ont i vaderna av att stå på tå för att överhuvudtaget se något. När introt till 'I'll be there for you' började, lokalen släcktes ner och tändarna glödde som ett stort eldhav tänkte jag att nu jävlar måste jag ju grina lite. Men nej.

När vi kom tillbaka till skolan sa vi såklart att vi grinat som faaan alltså, men ska sanningen fram så har jag bara kommit nära att grina en enda gång på en konsert. Det var på Metallica nån gång på 90-talet när en kille stagedivade, och alla flyttade på sig utom jag som tittade åt ett annat håll. Innan stackarn slog i golvet studsade han på min axel och det gjorde skitont.

Så nej, det här med att gråta på konstert, det kommer jag aldrig att förstå..

Vinna och försvinna

Så var Idol avklarat för i år.

Det är en av de märkligaste tävlingarna just nu, eftersom alla vid det här laget vet att det är bättre att komma tvåa än att vinna. Ändå så måste ju alla låtsas.

Vinnaren gråter av glädje, alla gratulerar, står upp och applåderar, mendans tvåan får ett medlidsamt 'Hur känns det..?'

Men det borde ju varit Alice som stått där på scenen, hoppat av glädje och tackat alla som inte röstat på henne. Nu blir det ju hon som får göra en bra skiva med den musik hon vill, bli nästa års turnédrottning och nomineras för Rockbjörnen.

Kevin borde istället snabbt ha förts iväg bakom kulisserna i sällskap av en tröstande producent.. 'Ledsen att det blev såhär hörru, men det är ingen idé att deppa, nu måste vi iväg och börja spela in skivan, den ska vara klar inom en vecka..'

Kevins skiva kommer att få max en tvåa i betyg av nån lokaltidning och vi lär inte få höra mer av honom på ett tag. Det brukar ju ta ungefär två år innan vinnaren hämtar sig och kommer tillbaka.

Vi får väl se.

Min stora fråga för kvällen är om Ola ledsnat på att vara flickidol? Varför har han annars valt att ta över Pererik Åbergs gamla frisyr?

Ola?

En stunds allvar

Ja, för en gångs skull ska jag faktiskt inte vara ironisk, för nu är det dags för min första Hat-Lista. Här kommer den.

1. Christine Schürrer

En lite kort och tråkig lista kanske man kan tycka, men Christine är liksom både vinnare, bubblare och veckans raket på en gång, så det behövs inga fler.

Hon är obehaglig, arrogant och jäkligt ful. Ok, det sista var onödigt och ytligt, men hatar man så hatar man..

Nu sitter hon och försvarar sig själv i rätten och menar att hon är offer för rättsövergrepp.

Men om människan kunde sluta skylla ifrån sig, sluta vägra svara på frågor och sluta påstå att det inte finns några bevis, och istället en enda gång visa sig lite mänsklig, kanske bli lite ledsen och säga att hon aldrig nånsin skulle kunna döda en människa, allra minst två barn, då kanske nån dum stackare skulle tro henne..

Bittertåget

Idag ska vi prata om tåg. Men inte vilka tåg som helst, utan sömntåg och luciatåg.

Igår kväll sov Lia riktigt bra, och jag höll just på att somna själv. Men självklart rörde hon sig lite, så jag var tvungen att lyfta huvudet och glo lite en stund. När jag sen lade mig ner igen märkte jag att jag missat sömntåget, och var nu helt klarvaken.

Tydligen är det också rätt tunn trafik på torsdagnätter, för jag lyckades inte förrän vid två, strax efter vaknade såklart Lia, sen var cirkusen igång..

Idag var det sen dags för Luciatåg på Öppna Förskolan. Jag blir alltid lite bitter av lucia. Minnena från sjätte klass kommer tillbaka..

Jag hade permanentat mitt långa hår, så det var lagom risigt och burrigt, helt i tidens anda. När det var dags för omröstning fick jag mer än hälften av rösterna, så saken var klar. Jag var klassens Lucia!

Vi köpte luciakrona, ljus, glitter och vit klänning. I skolan övade vi i veckor på att skrida rätt och sjunga fint.

Men ett par dagar innan det var dags såg mamma ett märke i min panna. Jag försökte dölja det med luggen, men det var lönlöst. Jag hade fått vattkoppor.

Så tjejen som kom tvåa i omröstningen fick ta över, och skred vackert fram medans jag låg hemma och försökte låta bli att klia mig. Nästa år var det nån annan som hade längre och burrigare hår, så jag blev inte vald igen.

Som en protest mot denna helt värdelösa tradition blev Lia alltså tomte i sitt livs första luciatåg..

Trafikfaran

Folk runtomkring mig tar eller bestämmer sig för att ta körkort en del just nu. Då får jag alltid lite ångest.

33 år och inget körkort..

I Stockholm är som tur var detta ganska accepterat, men skulle vi en dag få nog av kylan och mörkret och flytta till Korfu, då är jag stekt. Där är det typ två bussar som täcker hela ön, och dom går väl när chauffören känner för det.

Men, jag tror faktiskt inte att alla är gjorda för att ta körkort. För deras egna, men framförallt allmänhetens säkerhet. Ta min mamma till exempel. Hon klarade inte av att spela vårat coola (nåja, -88 var det coolt) bil-dataspel med ratt man skruvade fast på skrivbordet. Hon skrek så fort hon blev omkörd och ramlade av stolen vid minsta kurva.

Då är jag lite bättre, men körkort är nog inte för mig heller, tyvärr.. När jag var 19, då var jag ruskigt taggad. Jag gick en hel teorikurs och klarade den hyfsat, och även att starta och stanna pappas bil på parkeringen gick helt ok.

Värre var när jag faktiskt skulle köra.

Skräcken i mitt ansikte gick nog inte att ta miste på av förbipasserande, när jag krampaktigt höll mig i ratten och såg mig panikslaget omkring. Helt övertygad om att alla barn, hundvalpar och pensionärer bara stod och väntade på trottoaren, redo att slänga sig ut i gatan så jag kunde köra över dom.

Men efter några lektioner släppte detta. Jag började känna mig lite van vid det här, och berättade stolt hemma att läraren hade fått be mig sakta ner lite.

På min sista lektion hade jag totalt flyt. Jag körde, växlade, svängde och stannade. Läraren pratade i mobiltelefon för han hade inget att oroa sig för. Jag satt tillbakalutad och såg en korsande väg lite längre fram. Sväng höger, tecknade läraren och jag satte på blinkern.

Jag glömde bara en liten detalj. Att stanna och kolla innan jag svängde.

Snopet insåg jag att en grupp människor var ute och promenerade mitt i gatan. Återigen glömde jag att stanna och svängde istället panikslaget över i den mötande filen. Där såklart en mötande bil kom farande.

Jag reagerade precis som en person som inte ska ha körkort gjorde. Jag släppte ratten och slog händerna för ansiktet medans jag inväntade frontalkraschen.

Lyckligtvis hade läraren pedaler även på sin sida, så när jag vågade titta upp igen höll han på att backa bort oss ifrån katastrofområdet, tillbaka till säkerheten.

Jag lät läraren köra oss tillbaka, svor till mig själv att aldrig sätta mig bakom en ratt mer i hela mitt liv, vilket jag aldrig gjort.

Och det ska ni vara tacksamma för.

Morbid jul

Vi har just varit ute och handlat lite julklappar.

En sak jag verkligen ville ge min dotter var en stor Rottweiler, i kramdjursmodell förstås. Anledningen är såklart att jag själv har haft en Rottweiler, världens finaste Kelly, men hon fick tyvärr avlivas för ett par år sedan.

Inne i leksaksaffären blev jag helt vild av entusiasm och slet även till mig en leksakshamster, eftersom jag kom på att min systerdotter haft just en hamster, som också dog tidigare i år. Perfekt julklapp till henne, som ett fint minne av sin Hamtaro.

Väl hemma undrar jag i mitt stilla sinne om det var en så bra idé. Att ge bort en massa döda djur i julklapp..

Där var det igen!

Jag satt och slökollade på Vänner, där jag nog är inne på sjunde eller åttonde varvet..

Iallafall, i slutet sa Rachel's chef till Chandler att Rachel var 'up on tenth', men översättningen löd 'Hon är på nionde våningen'

Trött översättare, hade jag tänkt om det vore första gången. Men det är det inte.

Jag har vid flera tillfällen noterat att om någon säger 15, så lyder översättningen 14, osv. Är detta något internt skämt, översättare emellan, eller är jag något mycket större på spåren..?

Det är nog bäst jag ser mig om över axeln när jag är ute i fortsättningen..

En extrem plan

Jag vill bli rik. Tyvärr har jag börjat inse att detta är jäkligt svårt..

Jag är ingen karriärskvinna, köper aldrig lotter och har inga feta arv att inkassera.

Det finns alltså bara en utväg. Jag måste flytta till USA, hugga av ett ben, adoptera sju stycken ungdomar med problemfylld gängmedlemsbakgrund och sen få ordning på dom små galningarna, hoppa efter dom på mitt ena ben och set them straight helt enkelt.

Sen skickar jag och mina adoptivbarn ett videoband till Ty Pennington som han visar för sitt gråtande Extreme Homemakeover-gäng, så kommer dom hem till oss, bygger en 22-rumsvilla, ger oss 14 bilar och ett helt centrum för ungdomar på glid.

Sen säljer jag alltihop och flyttar tillbaka hem. Rik.

Eller låter det lite väl extremt..?

Lunch med en dietist

Idag bjöd jag över en vän på lunch, och här står hon och lagar till den.. Lite konstigt kanske ni tycker, men som ni förstår på titeln är det här inte en tjej man kan bjuda på Sohlbergs godingar och spagetti, så det är lika bra att jag köper ingridienserna (som hon talat om för mig i förväg) och sen får hon fixa till det.

Det är inte alltid lätt att vara kompis med en dietist och hennes ex-bodybuilder-också-hälsofreak-man. Det är extra svårt att bjuda dom på middag, eftersom man alltid får goda/nyttiga/vackra rätter hemma hos dem, så man får sjuk prestationsångest. Kolla bara hur den här lunchen blev..

Att åka med dem till stranden är också lite av en prövning. Efter ett tag i solen kan man resa sig och fråga 'Nä hörni, ska vi ta en sväng till kiosken och köpa en daimstrut?'

'Nej tack' säger dom och sträcker sina vältränade ben. 'Vi har lunch med oss, du kan få en macka.'

Och eftersom man inte vill visa vilken onyttig sweet-tooth man egentligen är, så drar man in magen och tar emot knäckebrödet med Keso och avocado.

Men en sak har jag iallafall till min fördel, och det är att jag är lite bättre än henne på datorer och internet.. Så, lyckas du kommentera det här nu då Ankie? ;)

Jag och gamlingarna

En fördel med att vara föräldraledig är att man kan gå och handla mitt på dagen, då det i regel är rätt lugnt i affärerna. Det är jag, dom andra mammorna, och ett gäng pensionärer.

Det är ingen stress mellan hyllorna utan vi går sakta och ler lite mot varandra när vi möts bland spagetti och Skogaholmslimpor.

Det är dock i kassan det brister lite. Då visar gamlingarna sina rätta sidor. Ok, många är säkert jättegulliga, men i mataffären verkar de flesta bli snåla, sura och irriterande.

Dom lägger upp varorna långsamt och omsorgsfullt, sen börjar famlandet efter plånboken. Men så långt allt ok. När jag börjar bli lite smågalen är när allt har slagits in i kassan och kassörskan meddelar 'Det blir 182,50!' Då börjas det..

Pensionär: Va?

Kassörska: 182,50 tack.

Pensionär: Det var mycket det..

Sen början pensionären ofelbart gräva i jackfickan och ta upp en skrynklig rabattkupong. 'Gäller den här fortfarande..?'
Kassörskan känner oftast inte ens igen kupongen utan måste ringa nån och fråga.

Vid det här laget har Lia vaknat för att vi står stilla, och börjat gnälla och ge mig irriterande ögonkast. Jag suckar högt och skjuter demonstrativt vagnen fram och tillbaka. Detta uppmärksammas dock sällan.

Nej kupongen gäller inte. 'Va?' upprepar pensionären, fast han eller hon mycket väl hörde. Sen följer en kort diskussion om detta innan betalning surmulet sker.

Äntligen börjar mina varor rulla framåt och jag kan dra kortet.

Men jag anar att det inte är över. Pensionärer står nämligen vid sina varor, men packar inte ner dom i kassar, utan står istället och läser på kvittot.

Halvvägs genom mina varor hör jag mycket riktigt ett 'Ursäkta, var det inte tre för 12 kronor för dom här..'

Kassörskan glömmer bort mig. Vänder sig mot gamlingen och kollar kvittot, nya samtal måste ringas, Lia skriker, pengar måste betalas tillbaka, och när jag väl är ute ur affären är jag helt svettig av ilska.

Kolla på dom bara..

Den lille mystiske mannen

För några år sen pluggade jag på Calle Flygares, och för att få det att gå ihop hade jag även ett deltidsjobb som gick ut på att sälja tidningsprenumerationer över telefon.

Vi var en 5-6 stycken trötta studenter som satt där några timmar om dagen och ringde några halvhjärtade samtal innan det var dags att gå hem.

Plötsligt en dag dyker en kort, knubbig farbror med blazer, ljusblå skjorta och bakåtslickat hår upp i vårt skabbiga rum. Vår nya medarbetare Peder, sa teamleadern och vi hälsade förvånat.
Peder satte ivrigt igång att sälja, och på rasterna lärde vi känna honom. Han pratade vitt och brett om alla pengar han hade och att han var VD för ett stort företag.

Vi andra undrade såklart vad han gjorde där isåfall, men vi sa aldrig nåt. Vi garvade mest och lyssnade, för även om vi tyckte han var rätt galen så var han rolig och underhållande.

Jag slutade några veckor senare, men Peder och dom andra var kvar ett tag till.

Något år senare börjar Peder dyka upp i diverse tv-program och tidningar. Han kallas för 'Greven' och är tydligen arvtagare och en av Stureplans största profiler.

Min fråga kvarstår alltså fortfarande.. Vad gjorde han där, säljandes tidningsprenumerationer?

Twin Peaks?

Jag tänkte ta en bild på Lia när hon ligger nerbäddad och myser i vagnen under regnskyddet medans jag får vara ute och knalla i regn och kyla. 'Vissa har det bra' eller nåt liknande skulle bildtexten bli.
Men det ser ju inte det minsta mysigt ut! Hon ser ju ut som Laura Palmer därinne.

Madonna...nej..

Var tvungen att se Britney Spears dokumentären igår. Där hon skulle 'tala ut' om de jobbiga åren.

Men som väntat fokuserades det mest på hur snygg, stark och rolig hon är nuförtiden. Den dåliga tiden skylldes mest på att hon släppt in fel personer i sitt liv. 'Vem?' ville man fråga 'Var det Paris? Var det hon som sa åt dig att gå ut utan trosor??' Med detta berördes såklart inte.

Den stora chocken stod alltså Madonna för, som dök upp en stund i slutet av programmet. Hon har tydligen sett sig i spegeln, tyckt att hennes kindben sett för knotiga ut, och gett sig av till doktorn.

Jag hittade ingen bild från just det programmet, men hon såg ut ungefär såhär:

På tal om gamla tv-program..

Vi har nyligen fått tv4 guld, och det är ju en sån kanal man oftast bara zappar förbi, men för nån dag sen visades Dallas. Nostalgi, tänkte jag och stannade en stund.

JR och Bobby äntrar allvarliga ett kontor och slår sig ner mitt emot en bankman. Bankmannen frågar vad dom har på hjärtat.

JR: Vi vill expandera Ewing Oil.

Bankmannen: Ni menar väl inte att ni vill ta ett..

Bobby avbryter: Jo, vi vill ta ett lån. Ett stort ett.

Sen följer en diskussion där bankmannen försöker avråda dem från detta i dessa svåra tider. JR hotar med att byta bank, och männen skiljs sammanbitet åt.

Detta tittade jag och mina kompisar på när vi var 8 år. Varje vecka satt vi klistrade framför tv:n och följde affärsuppgörelser och medelålders människors äktenskapskriser. Först Dallas, tätt följt av Falcon Crest och Dynastin. Vi kan ju inte ha fattat nånting.



Inget jävla Björnes Magasin och Bolibompa där inte. Då var det allvar.

Var är myset?

Igår hade jag en kompis på besök. Idol stod på i bakgrunden och vi gjorde ett par försök att titta, men tappade snart intresset och pratade om annat.

Den här säsongen är så vansinnigt tråkig och ointressant. Några små barn som tävlar mot varandra medans ännu fler barn skriker som galningar i bubliken. De flesta jag känner har slutat kolla helt, och idol-rubrikerna hamnar längre och längre ner på aftonbladet.se.

Jag ser scenariot ganska tydligt. Om inte deltagarna blir lite äldre och bättre nästa år, så kommer programmet snart att flyttas över permanent till tv400 och få ny sändningstid, söndagar kl 18.

Egentligen är väl inte det hela världen, men jag vill ju ändå nånstans att Idol ska finnas kvar som det är nu. När Lia blir äldre skulle vi ju ha myskvällar på fredagar, kolla idol, äta chips och hon skulle få ringa och rösta på sin favorit.

Men om Idol spricker kommer dom väl på nåt nytt. När jag själv var liten var det ju Nöjesmaskinen med Sven Melander som var det hetaste programmet på tablån, och tillsammans med vindruvor och Trocadero utgjorde det höjdpunkten på veckan. :)

Så programutvecklare, skärp er nu. Vill ha mitt fredagsmys tillbaka.

Fiskfolket

Ute på promenad upptäcker jag att en familj i grannskapet har akvariebelysning. I köket.


Varför har dom det? Tycker dom det är snyggt? Jag fick nästan huvudvärk bara av att stå utanför..

Jävla uteliggare!

Sådär får man förmodligen inte säga, för det är säkert synd om dom. Men det skiter jag i, den här jäveln hatar jag!

Jag var på väg att handla, och gick genom korridoren på väg till butiken. Framför mig segar sig en uteliggare fram och han vaggar liksom lite fram och tillbaka så jag tar mig inte förbi, och irritationen stiger eftesom jag har ganska bråttom.

Men så håller han åt vänster en längre stund och jag tänker att jag kör om honom på insidan. Han har ju ändå en jacka som det står Situation Stockholm på, så det kan inte vara så farligt.

Sen händer allt mycket snabbt. Runt hörnet kommer ett mötande sällskap, så uteliggaren ragglar tillbaka åt mitt håll, går in i vagnen, håller på att ramla, tar tag i suffletten som åker ner, sen står hans knarkiga kropp lutad över min dotter.

Han tittar upp på mig och skriker 'Men...FAN!' Innan han rätar på sig och går vidare.

Jag skakar fortfarande.

Slutet

En nackdel med att vara förälder är att jag tydligen inte kan njuta av en bra skräckfilm längre.

Vi har just sett The Orphanage, och istället för att rysa av skräck och hota Simon med att 'om du försöker skrämma mig nu så dööödar jag dig!', så sitter jag och gråter och tycker synd om de stackars föräldralösa spökbarnen..

Så nu har jag blivit en tjej tydligen. Allt är Lias fel. Jäkla unge.

Kognitivt my ass..

I tidningen idag står det om något som kallas 'emetofobi' och betyder skräck för att må illa och kräkas..

Men det finns hjälp står det. Ivrigt gick jag in och läste. Äntligen skulle jag bli fri från den här kräk-skräcken!

Men som vanligt, så är det sitt tänk man måste ändra på.. Men det har väl ingen betydelse? Att må illa och kräkas är det vidrigaste som finns, och inget tänk i världen kan ändra på det.

Vafan. Kan inte nån bara komma på ett piller så man blir medvetslös innan man börjar må illa och kräkas, och vakna upp med huvudet i en spolad toalett när man är klar, så man slipper skiten. DÅ skulle min fobi försvinna.

Vardags-fear factor

När Lia var några veckor upptäckte jag att hon hade vita fläckar på tungan.

På bvc lovade dom att det inte var Ebola, utan hon hade bara fått svamp i munnen, vilket tydligen är ganska vanligt.

'Äter du mycket sötsaker?' frågade sköterskan och såg på mig över glasögonen.

'Nej' ljög jag snabbt 'Inte mer än vanligt..'

Trots mitt pokerface rekommenderade hon ändå att jag skulle dricka ett glas väl utspätt Äppelcidervinäger om dagen, för att neutralisera.

Jag gick genast och köpte en flaska, och begav mig sen hemåt för att prova. Men när jag luktade i flaskan undrade jag om jag verkligen köpt rätt. Det luktade nåt så fruktansvärt illa så jag tänkte att ingen mänsklig varelse kan dricka det är. Det måste vara farligt.

Men när jag läste på flaskan stod det att det gick att användas till salladsdressing, såser, marinader och måltidsdryck.

Fine then, jag spädde ordentligt med kallt vatten och drack. Det var som att dricka helvetet själv. Ord går inte att beskriva hur äckligt det var.

Vad är det för sinnessvaga stackare som tänker att 'undrar om jag ska ta mig ett glas härligt äppelcidervinäger till maten idag..'?

Rädda mig

Solna centrum har förvandlats lite till ett minfält. Bakom varje hörn lurar faror.

Där är Telenor-säljare, Göta energi-säljare, nagelvårdspaket-säljare och diverse insamlare. Och dom är aggressiva. Dom går så nära deras regler bara tillåter, ropar på en och hojtar frågor rätt ut i luften så det blir svårt att ignorera dem utan att verka lite konstig.

För nån vecka sen såg jag att jag höll på att gå rätt in i famnen på en blek glasögonprydd fjortis med en pärm i händerna. På sig hade hon en röd jacka med loggan Rädda Barnen.

Detta var i en ganska smal korridor, hon hade redan siktet inställt på mig och det fanns ingen utväg. Jag tänkte förtvivlat på vad jag skulle säga för att ta mig ur detta..

Jag försökte stirra ner i golvet, men det var försent. 'Ursäkta, har du tid i två minuter..' hörde jag snart en tunn röst.

Aha! Tänkte jag belåtet, jag hade det. 'Tack, men jag är redan...medlem' kläckte jag alltså ur mig, och gick vidare.

Men hon lät mig inte gå. Hon fortsatte följa efter. 'Men vaddå medlem?' frågade hon. Jag började gå snabbare och stirrade rakt fram och höll krampaktigt i barnvagnen. 'Hurdå?' Insisterade hon 'men..hallå'

Jag kunde inte stanna. Då skulle jag behöva erkänna att jag ljugit och framstå som en extremt dålig människa. Jag fortsatte alltså bara gå och till slut stannade hon och stod bara och såg efter mig.

Jag hade kommit undan men var helt skakig. Både för den obehagliga insamlar-freaket men också för min märkliga skräck för något så enkelt att bara säga 'Nej Tack'

Idag blev jag infångad igen. Säg bara nej, säg bara nej, tänkte jag och log..

Med start 28 december betalar jag 100 kr i månaden till Rädda Barnen.

Bilder tagna från Micron..

Den här bildserien visar hur min dotter ser ut när det vankas lunch. Hon kommer aldrig bli anorektiker den tjejen..

Mitt möte med Zlatan

Igår var min vän Amanda och hennes son Olle på besök. Vi tog en lång promenad runt Solna, dit jag försöker få henne att flytta. Men då hennes kille är Djurgårdare är detta tydligen en omöjlighet, och det hjälper inte ens att jag lockar med att Zlatan kommer hit då och då för att spela match på Råsunda.

Jag har träffat Zlatan en gång. Det var dock inte här utan på globen under en K1-gala. Jag gick i korridoren och tittade inte rakt fram, så plötsligt gick jag rätt in i en lång människa. Jag vände blicken uppåt, och såg rätt in i ett par gigantiska näsborrar och irriterade ögon. Zlatan fnös sen lite lätt och klev åt sidan. Ögonblicket var förbi.

Egentligen är det bara en person som är imponerad av detta och det är grannens son. Han är fem år och tycker att Zlatan är gud. Jag brukar berätta för honom om det här magiska mötet och han tittar på mig med stora dyrkande ögon. Ofta ser jag honom stå med med sitt lilla kompisgäng när jag går förbi, och jag hör honom viska 'Där är hon som träffat Zlatan..'

För det har jag ju faktiskt.

Europe regerar!

När jag jobbade på kryssningsfartyg (detta kan komma att bli lite av en 'hemma på min gata i stan..', för där hände det mycket värt att berätta..) så hade vi ofta personalfester med olika teman. En gång hade vi 80-talsfest, alla klädde ut sig och det spelades såklart bara musik från den tiden.

Värt att nämna är att på fartyg jobbar folk från precis hela världen. Det är Indier, Sydafrikaner, engelsmän, jamaicaner, amerikaner, australienare, phillippinare, kanadensare etc, etc.

Som jag sa så spelades alltså all möjlig 80-talsmusik, från Rick Astley till Ghostbuster-låten och alla dansade glatt med. Plötsligt tystnade dock musiken effektfullt ett tag innan ett välkänt intro drogs igång. Det var Europes 'The Final Countdown', och jag skojar inte, folk blev helt galna. Jag har aldrig sett sånt drag på ett dansgolv, som nu förvandlats till en enda hoppande massa.

Själv gick jag runt och mös och berättade för alla som ville lyssna 'They are from Sweden..like me'

Jag, en gaymaker?

Apropå garderober.. För en tid sen berättade min syrra att en gammal klasskompis till mig, som jag inte träffat sen avslutningen, är gay.

Det tog inte många ögonblick innan jag egocentriskt gjort hans livsnyhet till min egen. Jag drog mig nämligen till minnes att jag i nån Ryska Posten-liknande lek, pussat honom på munnen i femman eller sexan.

Jag kunde inte låta bli att tänka att det måste ha varit fruktansvärt äckligt för honom. Eller ännu värre, var det då han bestämde sig?

Söndagsångest..

Som mammaledig har man ju inget jobb att gå till på måndagen, och jag var heller inte ut och festade och gjorde bort mig igår, utan var istället på en fantastiskt god och trevlig middag (Tack Per o Ankie ;).

Men nåt måste man ju ha ångest över en söndag.



Kolla alltså på den här garderoben som står mitt i vår lägenhet. Det var liksom garderoben som 'blev över', när jag hade stoppat in alla kläder i några, handdukar i en, och lakan i en annan.

Jag tänkte jag kunde ha den till lite allt möjligt. Men det visade sig att det blev en garderob där jag tydligen förvarar bara skräp som jag inte orkar slänga. Till exempel en hel hög tomma små kartonger som jag sparar ifall att jag säljer något på Tradera som behöver paketeras. Där ligger även verktyg som aldrig använts och för att spä på ångesten så hänger där mina träningsband och glor bortglömt på mig varje gång jag öppnar den där dörren.

Bakom Simons träningsbyxor (som jag inte vet vad dom gör därinne) tittar även en av plastblommorna fram som jag fick (köpte!) av den där fusk-insamlaren jag skrev om i ett av mina tidigaste inlägg..

Gud vilken ångest. Nu stänger jag den där dörren och försöker glömma bort vad som finns innanför.

Och förresten..

..hon galningen som fick gå upp på scen och krama Johan Palm i Idol igår. Vad var det för fel på henne?

Det såg ut som att hon höll på att kräkas och få ett epileptiskt anfall samtidigt. Jag har aldrig sett nåt värre. Jag vill ge henne en örfil så hon blir som folk.

Den alltid inbjudne gästen

Igår hade jag som sagt en vän över på en fika.

Vi slappade i soffan, drack glögg och garvade åt reprisen av 'Färjan'. Med oss har vi också laptopen. Den står framför oss på bordet och är liksom hela tiden med i diskussionen.

Vi har båda läst 'Boven i mitt drama kallas kärlek' av Unni Drougge, och datorn visar oss en bild av ärkesvinet Niclas, som boken handlar om. Datorn lär oss även att Jan Guillou påstår att allt Unni skrivit är en lögn. Han är alltså också ett svin.

I pausen av 'Färjan' får vi med datorns hjälp se en filmsnutt som tv klippte bort. En av de anställda sjunger karaoke och springer omkull ett barn i sin iver. Bland det roligaste vi sett på mycket länge.

När vi diskuterar min graviditet kontrar datorn med att visa bilder på hur fet jag faktiskt var, men också hur liten och söt Lia var när hon kom ut.

När det sen är dags för min vän att åka hem, berättar datorn för henne vilken tid bussen går så hon inte behöver vänta i onödan.

Datorn kommer nog aldrig bli min bästa vän, men den kommer alltid vara en i gänget :)

Dom hatar oss verkligen

Ikväll kommer en kompis över för att dricka glögg och äta lussebullar. Vi jobbar ihop och blev nära vänner då vi insåg att ingen av oss kan gå upp för en stentrapp utan att fantisera om hur vi ramlar framåt och får tänderna utslagna..

Hon har jobbat mycket i klädbutiker tidigare, och en gång sa jag till henne att ibland när man går in i en klädbutik (särskilt H&M) så känns det som att personalen liksom..inte tycker om en.

'Japp, vi hatar er' sa hon glatt.

'Men' försökte jag. 'Ni hatar väl inte alla, inte dom som är trevliga, utan bara dom som är dryga och jobbiga..?'

Nu såg hon allvarligt på mig. 'Nej. Vi hatar alla'

Sen dess försöker jag göra mig så osynlig jag kan i butikerna. Jag betalar mina varor med nedslagen blick, mumlar tack och går därifrån. Hatad.

Paranoia

Förutom lättretlighet, lättgråtlighet, ständiga felstavningar och en allmänt suddig tillvaro, så har jag lagt märke till att för lite sömn även ger rubrikens egenskap.

Jag har gått och blivit lite små-paranoid helt enkelt.

Detta utmärker sig mest i att jag tror att alla är arga på mig.

Så länge jag pratar eller träffar folk är allt ok, men om jag istället har skickat ett sms, mail eller facebook-meddelande, och inte får svar ganska omgående, börjar tankarna snurra. Har jag skrivit något dumt, eller något som kan uppfattas på fel sätt? Är h*n arg på mig nu? Är vår vänskap slut?

Senast idag fick jag ett lättande svar från en av mina äldsta vänner, som jag nu trodde jag aldrig skulle höra av mer. Hon hade bara haft mycket på jobbet.

Och långt inom mig vet jag ju att OM jag skulle ha skrivit något stötande, så skulle väl personen ifråga ta upp det med mig, och inte bara sluta svara och aldrig höra av sig mer. Men ändå..

Jag behövde altså bara skriva det här, men jag hoppas ingen tog illa upp.. Jag menade alltså inte..hörni..

Youngblood

Hockeyfilmen Youngblood går nu på tv4 film, och eftersom det var min absoluta favoritfilm när jag var 11, var jag tvungen att se den igen.

Den filmen är ju jättemärklig.. Förmodligen var jag så förblindad av kärlek till Rob Lowe och det faktum att man får se hans bleka skinkor i flera sekunder att jag inte märkte hur konstig den faktiskt är.

Folk säger saker utan mening eller uppföljning, gör konstiga utrop och mystiska pauser i märkliga situationer, och huvudrollsinnehavaren själv säger egentligen ingenting. Är den alltså bara jäkligt dåligt gjord, eller är den egentligen en dold independentfilm, iklädd en amerikansk framgångssaga?

Jag röstar på det första alternativet.

Min favoritscen är när Rob springer på tränarens dotter som just har varit på bio, och då ska det liksom hetta till lite mellan dom.

Hennes knep är att fråga om han vill smaka popcorn, han säger gärna och roffar åt sig den lilla lådan. Hon ger honom då ett flirtigt ögonkast och går därifrån. 'Vilken toka, henne måste jag ha', ser Rob ut att tänka och springer efter.

Lia skulle sen upp och jazza här nånstans så mitt minne är lite luddigt, men dom går iallafall in i en bokaffär där hon köper en bok till honom. 'Jag tycker alla hockeyspelare ska lära sig att läsa och skriva' säger hon när dom går ut ifrån affären. Men hon får inget svar utan dom stannar istället upp när dom ser hennes pappa komma körande.

Vad menade dom med det? Skulle dom visa att hon är en smart tjej? Eller att alla hockeyspelare är helt puck(haha)ade?

När hon sen har snäst av sin pappa, tränaren, och fått Rob bänkad för all framtid, säger hon (igen ganska omotiverat) 'Du har iallafall dina tänder kvar'. Sen stannar allt upp, och hon ställer sig framför honom, dödligt allvarlig. Något dramatiskt är på väg att hända. Men istället frågar hon bara 'Eller har du inte?'


Se den.

Solna vs Korfu

Eftersom jag är gift med en grek, närmare bestämt en Korfiot, får jag ofta frågan hur fan vi kan bo här, när vi istället kunde bo på en solig paradisö??

Den här tiden på året ställer jag mig själv den frågan ganska ofta, men sanningen är ändå att det är bättre för oss att bo här i Sverige...tror jag...

Det finns många anledningar till att vi från början valde Sverige. Var skulle jag annars jobba, mammaledigheten, bättre utbildning för vår dotter, bättre system etc, etc. Men en av de tyngre anledningarna är ändå biografen.

På Korfu finns en biograf. Med en salong.

Det betyder att en film går ca en vecka, så det gäller att skynda sig att se den, innan den byts ut några dagar senare. Är det en riktig storfilm, kan den gå två veckor.

Det finns dock ingenstans att säkert ta reda på det här. Det finns ingen hemsida (iallafall ingen som uppdateras som sig bör) och inget telefonnummer till biografen.

'Ring Costas', säger någon 'han känner en som jobbar där, han brukar ha koll'

Eller så tar man helt enkelt bilen, åker till biografen och kollar bilderna utanför.

Från en som flyttat från Gävle till Solna skulle detta kännas som ett alltförstort kliv tillbaka såhär tidigt i livet.

Men dagar som denna undrar man ändå om man valde rätt.

Svensk sovtortyr

Om vi nånsin hamnar i krig borde vi utmana kineserna och deras menlösa tortyrmetoder.

Herregud, sitta fastbunden och få lite vatten droppat i huvudet klarar väl vem som helst.

Prova istället att låta en redan utmattad människa få lägga sig i en skön säng. Låt människan nästan somna, och dra då igång ett rejält barnskrik som varar ca 5-10 minuter innan det tystnar. Låt människan nästan somna igen, dra igång skriket, och fortsätt sen sådär timme ut och timme in.

Hemligeterna bakom 9/11, JFK, Area 51 etc, ALLT skulle avslöjas!

Äckligt

Jag kom på (förmodligen som sista personen på jorden, men ändå) att istället för att stå och hacka en massa prylar, så kan man bara steka upp lite pytt i panna att ha i omeletten.

Sparar en massa tid, men ser tyvärr mer ut som en spya än någon annan omelett någonsin gjort.

Hotad av Facebook!

Glad i hågen tänkte jag skicka ut länken till min nya, fina blogg till några kompisar.

Jag gick in på deras profiler och valde 'Send xxxx a message'. När jag gjort detta 4-5 gånger dök en stor arg ruta upp mitt på skärmen.

'Your account might be closed!! You are spamming people with this function!!' Sen stod det en massa skäll-information under som jag inte hann läsa. Med hjärtat i halsgropen stängde jag ner meddelanderutan och andades djupt en stund.

This function.. Menade dom alltså Send a message? Det var ju bara EN till jag ville skicka till, så jag gick till min inbox för att svara på nåt meddelande till henne istället. Då har ju hon faktiskt skrivit till mig, och det kan dom ju inte tycka är fel.

Jag klickade alltså reply..

'Your account might be closed!! You are spamming people with this function!!'

Men vafan. Snabbt som attan stängde jag ner igen och loggade ut från Facebook helt och hållet.

Jag känner mig kränkt, utskälld och lite hotad till livet.

Ännu ett tecken..

..som visar att jag inte får tillräckligt med sömn. På långa vägar.

Detta kanske inte riktigt är i samma klass som Jessica's barnglömmande, men är ändå värt att nämnas.. :)

Jag har fått ett litet jack i en nagel. Tyvärr sitter jacket för långt ner så det ska kunna klippas tillrätta, utan jag måste snällt vänta tills nageln växer ut en bit.

Detta ger upphov till många kalla kårar för min det. för det finns få värre saker än känslan när hårstrån, ludd och annat fastnar i ett sånt jack så det liksom dras under nageln.

Jag bestämde mig alltså för att sätta ett plåster över innan jag gick och la mig igår.

Men något kändes fel. Jag kunde inte sätta fingret (haha) på vad det var, men allt stod inte rätt till..

Svaret fick jag när jag vred mig i sängen, och hörde/kände ett rispande som fick blodet att frysa till is. Min nagel hade fastnat i täcket, och jag insåg att jag hade satt plåster på fel nagel!

Endast en människa på gränsen till vansinne plåstrar om ett fullt friskt finger och lämnar det skadade ute i det fria.

Samma galning går sen och skriver ett dramatiskt blogginlägg om det.. :)

Livräddaren

Någon kanske undrar hur jag kan ha tid att uppdatera min blogg så mycket, trots att jag är småbarnsförälder.

Nej, jag är ingen dålig mamma, men jag har en Exersaucer! En gigantisk leksak, inhandlad i USA, som ej går att få tag på här men borde finnas i varje hushåll med barn under 2 år..



Look at her go!

Apropå att vara 'rolig'

Jag har många jobbiga fylle-minnen, men ett är nog lite värre än dom andra.. Det här minnet får mig att vilja stänga in mig i ett mörkt rum och upprepa ett mantra som lyder typ 'Dom andra var också fulla, ingen annan minns det här, det var många år sen..' medans jag vaggar fram och tillbaka i ca 10 minuter..

Det var sommar och det jobb jag för tillfället hade hade halvdag, sen skulle vi ha picknick. Mycket är en dimma, men mitt nästa minne är att jag sitter hemma hos en kompis till en av jobbarkompisarna tillsammans med ett tiotal andra person, och jag känner typ bara två.

Solen skiner in genom fönstren, och jag är så full så jag knappt kan prata. Festen verkar dock ganska trevlig och jag tänker för mig själv att det är synd att jag inte riktigt klarar av att delta.. Jag börjar fundera på hur jag ska få fram att även jag är en ganska trevlig och framförallt rolig person i vanliga fall. Och tydligen bestämmer jag mig för att berätta det för dom!

Jag sitter alltså där i soffan och mumlar saker i stil med 'Jag är ganska rolig egentligen, jag lovar..'

Jag vet inte ens om någon lyssnar, jag bara fortsätter upprepa klyschor om hur bra jag är när jag inte är redlöst berusad, och jag har ingen aning om hur länge det här pågår, eller hur jag sen tar mig hem. Förmodligen blev jag utslängd till slut. :)

Nu måste jag stänga in mig i ett mörkt rum.

Ägg

Det finns en sak jag hatar mer än snöstorm, och det är kokta ägg som verkar liksom ha fastnat i skalet, så varje gång man skalar bort en bit så följer det med en klump äggvita.

Så man får stå och plocka små mikroskopiska bitar i taget så det överhuvudtaget ska bli något kvar att äta.

Och varför blir inte alla ägg så utan bara vissa? Har hönan käkat klister eller?

HAHAHA..käkat klister, hahah..fan va tokig jag är, hahahah..Norra Brunn, varför hör ni inte av er? hahaha...

Hade ni inte sovit på två månader hade ni också tyckt det varit roligt. Sådetså.

Baby-tipping

Lia lärde sig att vända sig från rygg till mage för ett tag sen. Problemet är att hon inte kan krypa, så efter ett tag står hon där på alla fyra och skriker av ilska, för hon har inte fattat att man ju faktiskt kan rulla tillbaka..

Då brukar jag putta till henne lite lätt så hon välter över på sidan, så är allt frid och fröjd.

Tankarna går varje gång till cow-tipping, båda verkar iallafall lika nöjda efter..

Kjol- och utröstningschock!

Nu har jag kollat halva reprisen på Idol, och är ännu mer övertygad. Alice hade stoppat kjolen i trosorna! Eller så var den väldigt konstigt designad..

Så om nu detta inte var fallet, kanske hennes osäkerhet berodde på att hon mitt i låten kom på att 'Because of you' inte alls är en lycklig kärlekslåt, och att hon tillägnade sin familj en låt som bland annat innehåller frasen 'Because of you, i am afraid..'

Sen har jag förstått att Sverige är i chock efter att Anna röstades ut. Det är inte jag.

Kolla, tv4 visar ett klipp när hon och hennes bästis sitter och snackar:

'Du är bäst!'

'Nej du är bättre!'

'Men du är nog ändå lite bättre, fniss, fniss'

Och sådär höll det på. Dom måste ju ha velat få henne utröstad.

Journalisten..

Min vän Novellskrivarn visar i sitt senaste inlägg exempel på journalistik på hög nivå. En stackars prao-elev på tidningen får gå runt i byn och fråga ovilliga förbipasserande om dom har katt..

Detta väckte minnen. Jag praktiserade nämligen som 16-åring på tidningen Arbetarbladet när jag bodde i Gävle, och blev förpassad till just den uppgiften, för att ingen annan ville göra det.

Det var hemskt. Ingen ville svara på min fråga utan dom undvek mig, men min kamera och block, precis som jag själv går omvägar förbi alla Göta-energi och Telenor säljhörnor som står uppställda här och var i Solna centrum. Det ser förresten rätt roligt ut när alla liksom stryker sig mot den motsatta väggen för att inte fångas upp av säljarnas högljudda 'Hej! Vill du sänka dina energikostnader!?'

Anyway.. Till slut blev jag så less så jag gick bara runt och letade rätt på folk jag kände och tvingade dom att svara. Men en dag spårade det ur.. Jag skulle ställa frågan 'Är du rädd för att bli arbetslös?'

Jag hade tur och träffade snart en gammal klasskompis. Han vägrade vara med om han inte fick svara 'Nej, jag tänker leva på socialbidrag hela livet'. Sagt och gjort. Jag jagade rätt på två till, men behövde en sista innan jag var klar och fick ta lunch.

Så jag gick hem till syrran som faktiskt just hade blivit tillfälligt arbetslös. Hon låg därför kvar i sängen, och jag tog en bild när hon låg där och mös med huvudet på kudden och täcket uppdraget till hakan med ett förnöjt flin. Hennes svar blev 'Nej, jag har just blivit det och det är så skööönt.'

Dagen efter blev jag bortplockad från uppgiften.